Visst är det konstigt.
Konstigt att man alltid stöter på folk man känner när man minst vill det.
I onsdags skulle jag till frisören, efter examinationen, tyckte jag förtjänade det.
På morgonen sminkade jag mig mindre mycket eftersom vi bara hade två timmars lektion.
Efter det gick jag en promenad, vilket gjorde att det lilla smink jag hade hamnade lika mycket under ögonen.
Håret skulle ju frisörskan tvätta så varför bry sig om det, bara drog en borste igenom det och snodde upp.
Drog på mej en lite halvslafsig tröja innan jag gick, det blir ju ändå alltid hår på den och så skulle jag ju ändå duscha på kvällen.
Vi vet ju också alla att ju närmare man bor något, desto svårare är det att komma i tid till det.
Så exakt kl 15 ångar jag in på salongen lite småstressad i min ikkexisterande makeup, min slafsiga tröja och mitt spretiga hår.
Framför mig i kassan står en figur som jag bara ser är en figur och lägger inte mer märke till det.
Tills jag får höra ett :Hej
Tittar upp och står då öga mot öga med ett gammalt strul...
Ehhh... Hej....
Jag står där i min slafsiga tröja, min ikkexisterande makeup och mitt spretiga hår.
Snälla gud, låt mig sjunka igenom jorden.
Nu.