Min stackars lilla pappa var med om en olycka häromdagen så hans hälsena gick av. Nu är han gipsad upp till knäet och ska vara så i 8 veckor. Han kommer bli tokig eftersom han är en sådan som har svårt att sitta stilla, så jag tycker så synd om honom. Tänk vad snabbt det går, på 1 sekund är minst två månader av hans liv framöver inte alls som planerat. Dock så är jag glad, det kunde ha varit så mycket värre. Att det ska behöva hända såna saker bara för att man ska få ett uppvaknande hur lätt en olycka kan hända och att man inte ska ta sina nära och kära förgivet.  Hemska tanke.... Mitt råd till er den här veckan blir därför:
Ta inte livet förgivet å klaga inte så mycket på små skitsaker!