Efter en urmysig helg i Växjö där jag tillsammans med Mira lyckades hitta julklapp både till min mamma och min bror var det idag dags att ta sig hem. För att få till billigast möjliga alternativ så blev det tillslut Swebusexpress som bokades. Jag skulle ju åkt med dem förra gången med men missade som bekant bussen då, så denna gången var jag ute med mycket god marginal! I första bussen som gick till Jönköping så var det ganska tomt och väldigt tyst, jätteskönt att sjunka ihop med sin bok och när jag tröttnat på den så sov man en liten lur. När jag bytte buss så var det inte längre tomt utan jättefullt och jag slog mig ner bredvid en kvinna. Och nu till det som blogginlägget är tänkt att handla om. Kvinnan i fråga var en väldigt pratglad sådan. Jag kan lätt sitta och kallprata en stund, men blir det för länge blir jag irriterad, låt mig vara ifred med min bok. Som tur var så var hon inte för pratig och efter en stund tystnade hon och vi sjönk ner i varsin tidning. Innan dess hade jag ändå hunnit få veta följande: 
Hon var 50 år, bodde i Markaryd och jobbat inom vården i 25 år. Men hennes axel tog slut så hon var sjukskriven en massa och sedan bestämde hon sig för att sadla om. Hon försökte sig på att plugga till socionom men det var inte hennes grej, hon läste två terminer till sjuksköterska i Växjö innan hon kom in på logoped i Linköping. Hon trivdes bra på utbildningen och ville utbilda sig till något som gav en bra lön. Hon bodde i Valla och brukade cykla genom stan ner till Birgittaskolan där en del av hennes undervisning låg. Hon hade en man som brukar hälsa på henne ibland men nu hade hon tagit en sväng hem i helgen. 
I korta drag hade hon gett mig halva sin livshistoria, och frågat ut mig på min. Men när jag klev av bussen och sa hej då visste jag inte vad kvinnan hette. Konstig känsla.