Ibland blir jag trött på min egen ytlighet.
Min blogg handlar om att jag gått ner ett kilo och att jag inte vet vad jag ska köpa för julklappar.
Samtidigt pågår en vardag omkring mig som på sistone börjat handla mycket om cancer.
Jag läser Vimmelmammans blogg, gråter ögonen ur mig till Himlen kan vänta och dessutom har min kollegas syster cancer. Man vet att det finns där hela tiden, det där att man inte ska ta för givet. Men det är ju sådant som händer andra, inte en själv.
Tills det plötsligt gör det.
Pang.
Mitt kusinbarn, 1.5 år gammal har nu fått diagnosen aggressiv leukemi.
Och jag oroar mig över att jag inte ska komma på tillräckligt personliga julklappar.
Fan ta mig.
Jag vill inte ta för givet att jag kommer att leva imorgon eftermiddag. Eller att alla mina nära och kära gör det. Samtidigt skulle man ju bli knäpp om man gick runt och tänkte på sådant hela tiden.
Man borde bli så mycket bättre på att berätta för folk hur mycket de betyder för en. För plötsligt kan det kanske vara för sent.
Så: Mamma, pappa, Daniel, Henke, Jenny, Tessan, Madde, Josse, Mira, alla kusiner och alla andra vänner, jag kan inte nämna alla. Ni betyder allt för mig.