Aldrig har det varit så jobbigt men ändå så lätt att vara på praktik.
I vanliga fall så brukar man vara helt totalt slut efter de första dagarna och undra hur satan man ska orka jobba med detta sen. Så har det inte varit den här perioden.
Även om barngruppen är jobbigare än någonsin och man tycker att man tjatar hela tiden, så känns det så mycket mer naturligt. Jag känner mig inte som någon lärarkandidat, jag känner mig nästan som en i personalen. På något sätt har det på senare tid sjunkit in, att detta ska jag göra, och nu känns det inte så svårt och jobbigt längre. Man ryter till barnen men får samtidigt så mycket tillbaka, man får utmana barnen och utmana sig själv.
Dessutom så är min handledare helt suverän. Antagligen inte i den bemärkelsen att hon ger mig all sin tid och att hon är saklig och ser mig som sin elev. Men vi kan prata så bra med varandra, hon känns nästan som min kompis då vi på så många plan är så otroligt lika.
Det här känns faktiskt, hur töntigt det än kan låta, som praktiken då allt föll på plats. Det får mig att inse att nu känner jag mig färdigpluggad. Nu vill jag ut  och göra det här på riktigt!