Folk brukar skriva en sammanfattning kring det gamla året såhär vid nyår. Det tänker jag inte göra, jag tänker istället skriva om det nya kommande året.
Det här är året då jag ska bli vuxen. Man har många faser i sitt liv då man tycker att man ska bli vuxen, när man börjar högstadiet, när man börjar gymnasiet, när man tar studenten, när man börjar plugga på högskola.... Och de är alla en del i att bli vuxen, men den här gången känns det som om jag ska bli det ännu mer på riktigt.

Under det här kommande året är det många faser som ska ta slut,samtidigt som det är många nya som ska börja. Efter 4 år på högskola och universitet så ska det ta slut. Det känns konstigt, jobbigt och skönt på samma gång. Att plugga är en trygg tillvaro för mig, även om man i perioder klagar så vet man vad som förväntas av en, man vet vad som ska komma. Men samtidigt börjar jag känna att det får vara nog med pluggande någon gång, även om jag tycker om det. Allt efter juni ett ludd av vad jag skulle vilja men som jag inte säkert vet och inte kan bestämma. Nu är det dags att börja läsa "söka jobbguider", fundera på ingångslöner, var man ska bo, vilket jobb man vill ha, vilka jobb man kan få, och allt detta samtidigt som man ska kämpa å jobba skiten ur sig för den där c-uppsatsen.

Jag vet inte om jag vill bli vuxen. Jag vill det, men ändå inte. En del i det är nog att alla mina vänner, utom typ en, har flera år av pluggande kvar. Det kommer att kännas konstigt att inte längre vara en del i det som de har, att inte vara så flexibel. Att pojken har tre år kvar av sitt pluggande känns ju också konstigt,det innebär att även jag begränsas om jag vill fortsätta att vara med honom. Är det roligt att bo på campus om man inte pluggar? Tappas man bort från gemenskapen, även om man inte vill? På ett sätt vill jag flytta, på ett annat vill jag vara kvar så länge det bara går.

Det är lätt att endast se det som en jobbig grej, att bli vuxen, man måste ta så mycket ansvar. Men så hittade jag bilden nedan. "Du är vuxen nu. Du sätter själv dina gränser." Den tycker jag var bra. Får en att se på vuxenvärlden på ett annat sätt, som ett öppnande av nya dörrar och möjligheter. Jag har massor jag vill göra, kanske kan jag ta mig tid till det på ett annat sätt om jag börjar jobba? När man inte har annat som hänger över en när man kommer hem?
Det är så jag ska börja se det. Öppnandet av möjligheter. Du sätter själv dina gränser.
Dessutom, "Att vara riktigt vuxen är att vara en smula barn" Och en smula barn, det är jag.