För ett tag sen, i midsommarhelgen var det visst, så var jag klantig på jobbet och körde över min egen fot framifrån med en rullstol med en gubbe i. Det resulterade i att fotstödet fullkomligt manglade min vänstra stortå. Det gjorde så j*vla ont!
Efter en stund vågade jag äntligen ta av mig strumpan för att titta, jojomen, nageln var spräckt rakt igenom ända ner till nagelbandet. Nu kommer jag inte kunna gå normalt på två veckor minst tänkte jag, men efter några dagars haltande så gick det faktiskt över fortare än väntat.
I fredags satt jag och studerade nageln lite och tänkte att det gick ju ändå riktigt smärtfritt, och nu var det ju bara för nageln att växa ut igen så var det inte mer med det.
Så ska man aldrig tänka!
Senare på dagen skulle jag nämligen bara springa upp lite snabbt och borsta tänderna, lite för snabbt visade det sig. Jag lyfte inte foten ordentligt och PANG!
Jag sjönk ihop i en liten ylande hög överst på trappan eftersom jag slagit i foten i översta trappsteget. Givetvis var det vänster stortå som råkat mest illa ut.
Mamma och Daniel som hört tjutet kom skrattande och undrade hur det gått. Vi har väldigt höga trösklar i vårt hus så när man hör att folk plötsligt skriker till så förstår man att det är islagna tår det handlar om, man skrattar liksom av igenkännande och medlidande. Så mellan skrattet och tårarna som rann så tittade jag på min stackars tå.
Nu var det inte längre bara för den att växa ut, för en del av nageln saknades. Högra delen av den var avsliten på mitten, medan den vänstra är så lös att den fladdrar. Det enda som gör att den faktiskt sitter fast på tån är nagelbandet.
Efter konsultation med mamma, bror och min tånagelsexpert till pojkvän (han kan inte räkna antalet avtrillade tånaglar till följd av fotbollsspel) så beslutade jag mig för att den inte skulle dras bort utan få trilla bort själv.
Så nu i min väntan på en tånagel mindre så får jag lite av samma känsla som när man var liten och hade en lös tand. Man går å pillar på den, vickar på den, tittar på den och bara väntar på att den ska trilla av. Men man är inte tillräckligt otålig för att slita bort den, för det skulle göra lite för ont. Så man väntar å väntar, för man vill ju såklart lägga den i ett glas vatten så att tandfen kommer! Men det är här likheterna mellan tånageln och tanden tar slut, det finns ju ingen tånagelsfe! Varför frågar jag mig? Varför har vi inte en fe för varje kroppsdel?