Idag har jag varit på min första nätverksträff.
Det innebär att vi var två ur personalen, chefen, en kvinna från socialen och mamman från den familj som vi nu känner att det börjar bli akut att lösa hemsituationen för. Att sitta på själva mötet var inte så jobbigt, jag behövde inte säga så mycket när det var så många personer runtomkring som gör detta mer eller mindre ofta. Men en sak var jobbig. Det var att titta in i mammans tårfyllda ögon och bara se hur de skrek: Hjälp mig för jag orkar snart inte det här längre! Jag fick ta ett djupt andetag för att inte själv få tårfyllda ögon. Jag har nog aldrig sett någon så hjälplös tidigare. Man börjar känna vilken otrolig makt man har att förändra någons liv då. Man bara känner hur man har barnens liv sina händer, gör vi inget nu så kan det vara för sent. Dock kändes det som att mötet fick en positiv utgång och vi hoppas nu att hjulen sakta ska börja rulla och att vårt berömda svenska välfärdssystem ska fungera som det är tänkt.
Efter jobbet stack jag och tränade efter jag repeterat mantrat som Josse och jag diskuterade häromdagen: Det är inte så att en gång är ingen gång, en gång är mer än ingen gång! Det var otroligt skönt att träna, lika mycket för själen så man fick bearbeta dagens alla intryck, som för kroppen. Nu har jag tänkt krypa ner i sängen och läsa i den där GI boken och få lite inspiration. Man känner sig på något sätt lite "tom" efter en dag med så många känslomässiga intryck. Och åter igen påminner man sig själv om att sluta klaga på alla jävla småsaker och bara njuta av att man har det så förbannat bra!