Det har hänt lite saker på sistone som får mig att fundera över:

Lever jag för att jobba eller jobbar jag för att leva?

Svaret borde vara självklart: Jag jobbar för att leva!
Och det är så jag ser det, jag är inte en av de där personerna som lägger ner hela sitt liv i sitt jobb, åtminstone vill jag inte att det ska vara så. Men på sistone har jag börjat undra... Jobbet tar enormt stor del av mitt liv. Jag är där 40 timmar i veckan, minst. Även om jag inte är där så kretsar många av tankarna på just jobbet. Hur det ena eller det andra ska lösas. På ett sätt är det väl bra, det tyder ju på att jag är engagerad i det jag gör. Men på ett sätt ger det mig panik.
Det finns små faktorer som pekar på att det skulle kunna bli så att jag framöver kommer att få en större ansvarsroll på mitt jobb, kanske kan man kalla det att bli befordrad? Det är inte alls säkert att det blir så, men det har fått mig att fundera. Vill jag det om tillfälle erbjuds? På ett sätt ja, det är ändå lite smickrande och ganska viktigt. Men på ett sätt bara skriker min hjärna NEJ!!! För om jag redan nu lägger så stor tid på mitt jobb, hur skulle då bli sen?
Jag skulle leva för att jobba.