Min lilla vän.

Idag fick jag veta att min lilla vän inte kommer att få vara kvar hos oss.
Även om han inte går på min avdelning längre och trots att jag inte träffar honom så ofta nu så hugger det till i själen när jag får veta det. 
Som vi har kämpat för den ungen och hans systrar.
Som den ungen har givit mig ångest, huvudbry och enorm glädje. Att han försvinner nu känns fördjävligt, främst för att då kommer man att tappa honom, inte få veta hur det går för honom.
Tårarna rinner av rent egoistiska skäl, förhoppningsvis kommer han få det mycket bättre nu.
Det kommer för alltid vara en plats i hjärtat för min lilla vän.

Jag skulle gärna visa er hans glada uppsyn, men det vore att begå grovt tjänstefel. Men här är han i alla fall, så mycket törs jag visa...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0