I eftermiddag hade jag en stund av mitt mest ovärdiga humör.

Det där jag-är-så-jävla-trött-men-måste-ändå-jogga-men-jogginrundan-gick-skit-och-jag-är-sur-och-grinig-och-trött-och-ledsen-och-tjock-och-ingenting-är-kul-jag-vill-bara-gråta-och-det-är-mest-synd-om-mig-i-hela-välden humöret.

Nu känns det dock lite bättre igen. Jag har tagit en lång och lyxig dusch men framförallt har jag pratat med Henke. Efter våra snart 3 år tillsammans har han lärt sig hur man ska hantera en bitter Stina. Vara lite sådär lagom tycka synd om, peppa och trösta på samma gång.

Hur skulle jag klara mig utan honom?