Idag har jag haft ett träningspass alá Mulestad: Vedbacken!
Efter ett tag rann svetten, näsan och ögonen av allt sågspån som flög in i dem.
Eftersom pappa är lite invalid med sitt gips just nu så fick vi ha en "löpande band" princip. Daniel sågade med kapan och motorsågen, jag bar och delade på mitten och pappa satt på en pall vid den andra klyven och delade i små delar. Jädrans effektiva var vi ett tag, men lite jobbigt var det.
När man står där i sin egen lilla värld med hörselskydden på kan man komma in i småkonstiga tankebanor.
Idag bildades en teori i min hjärna om att man faktiskt kan se på vedträn som en sorts folk
"vedträn är ett folk och dom bor i ett främmande land" för att sno en bit av Olle Adolfssons sång.

För där står vi och försöker få alla de här vedträna att foga sig efter vår vilja.
Vi börjar med att dela dem i lagom långa bitar, allt ska ju vara lagom i vår värld.
Redan där rensas några ut, de som är lite för krokiga och lustiga för att passa in. De kapas i andra bitar och läggs i en hög för sig.
Sedan ska de delas på mitten.
Vissa delar sig så snällt, rakt av på en gång. Andra vänder sig och delar sig i konstiga bitar, som ibland även de behöver sorteras bort. En del bitar är så sega att man måste ge dem ett par försök från olika håll, men de ger med sig tillslut. En sista sort är så kluriga och sega att man ger upp, och sorterar bort dem i den där högen för de som inte riktigt passar in.
De måste ju passa för att läggas i långa fina raka rader.
Björk är det träslag som är envisast. Det är krokigt, vrider sig, har en massa kvistar som gör det nästan omöjligt att dela på dem ibland. Men, det är också björken som anses vara det träslag som brinner bäst. Lite som "Den fula ankungen" sagan.
Vedträna ska fogas in i ett system, så som vi människor också sorteras i fack på grund av hur vi ser ut och hur vi beter oss.
Men nästa gång vi ser en människa som inte beter sig som vi anser är riktigt, kanske vi ska tänka på att det är björken som brinner bäst.