De sista veckorna har jag gått och blivit lite rastlös i själen. Inte rastlös som i att inte ha något att göra, utan rastlös som i att man vill att något nytt ska hända. Jag tror det är den jädra Max fel. Vi pratade häromdagen om att säsonga, något han är lite av en expert på. Då frågade han om jag inte kunde tänka mig det, jo det skulle jag väl kunna om det var på nåt varmt och skönt ställe. Sedan dess har det legat i bakhuvudet och grott.
Ibland känner jag mig så jädra präktigt tråkig!
Visst, jag var iväg ett år till Oslo men jag kan väl inte kalla det så himla äventyrligt. Sen har jag liksom inte gjort något mer. Och nu sitter jag där med mitt fasta jobb och där veckorna ser i stort sett likadana ut.
Ibland kan jag få känslan av att jag bara vill ringa till jobbet så snart chefen är där och säga upp mig med omedelbar verkan. Sen ska jag packa en väska med bara lite småsaker å sen bara dra iväg någonstans.
Inte för att jag inte trivs med mitt jobb, utan för att det redan börjar klia i mig. Borde det inte hända något nu? Det är ju nu man ska göra något, innan man skaffar man, hus, barn och hund, då är det ju liksom försent.
Å andra sidan vet jag att jag aldrig skulle genomföra de där sakerna som jag sitter och drömmer om ibland. Och det stör mig ännu mer. Är jag såhär tråkig?

Det finns en ungdomsserie som är skriven av John Marsden som är så jädra bra! Den kan jag verkligen rekommendera, grymt spännande är den och inte alls töntig trots att det är en ungdomsbok. Jag kom att tänka på den härom dagen och att jag nog skulle ta och plocka ner de där böckerna från vinden igen. Sagt och gjort, idag klättrade jag upp för stegen och rotade fram dem. Jag visste att jag saknade några böcker i serien och konstaterade idag att det var första och tredje delen av sju som jag inte hade. Därför gick jag in på nätet och kollade vad de kunde kosta för jag skulle gärna kunna beställa hela serien inbunden, för det är en sådan serie som jag vill ha fin och komplett. De var inte så dyra, 76 kr boken kan jag lätt betala för inbundna böcker. Det var dock då problemet uppdagades, en bok i serien går inte att hitta!  Varken på Adlibris, Bokus eller Bokia eller någon annanstans jag kan hitta så finns den. Det står att den är slut hos förlaget och har utgått ur sortimentet. Gissa vilken av böckerna som inte finns? Den första! Hur kan den första delen i en sju böcker lång serie utgå ur sortimentet??? Jag blir så arg så jag kokar!

Här är boken, som inte finns....

Nu har lösnaglarna åkt av. Lite drygt ett dygn fick de sitta kvar. Men det berodde faktiskt mest på att de hade börjat lossna, jag hade börjat vänja mig vid att ha dem. Konstaterade under gårdagen att det både finns nackdelar och fördelar med lösnaglarna, så här kommer två listor.

Nackdelar:
Att öppna ögonskuggan var skitsvårt, Tessan fick hjälpa mig innan jag kom på "knixen".
Ta ur linserna var ännu svårare, ett under att jag inte klämde sönder dem.
Knyta upp knutarna på Tessans axelband på klänningen var inte värt ett försök ens en gång, tur att Daniel och Christian så snällt kunde hjälpa henne med det. (Som Christian sa: Ja men knyta upp och ta av är mina specialiteter".)
Största nackdelen av allt, jag fastnade i håret, hela hela tiden!

Fördelar:
Man behövde inget att skrapa trisslotten med, det gick med nageln.
Att klia folk på ryggen och i håret är de superbra till, och klia på sig själv också för den delen.
Och självklart den bästa fördelen av allt, man ser grymt flådig ut och jag fick komplimanger för mina snygga naglar!

Summan av kardemumman blir att trots att nackdelslistan blev längre än fördelslistan tror jag nog faktiskt att jag kommer använda lösnaglar fler gånger, jag blev lite biten av det. Men då ska det inte vara självhäftande, för de var inte särskilt bra, då vet man det. Jag kände mig så snygg i mina snygga naglar.

Jag är inte bra på att vara snofsig.
Mina naglar har kommit in i en period när man bara vill gråta över dem, sorgkantade nagelband och varannan nagel har blivit fläkt. Därför tänkte jag snofsa till mig lite såhär till utgången ikväll och köpte lösnaglar dagen till ära. Jag har aldrig använt lösnaglar innan och köpte därför sådana som redan är förklistrade, vill inte göra det svårare för mig än jag måste första gången. Nu har jag lagt på dem på första handen och konstaterat att jag verkligen inte är bra på att vara snofsig. Jag vet inte om jag fick på dem ordentligt och och trots att jag tog den korta modellen känns de jättelånga och lustiga. Det kommer bli en hel drös med saker som kommer att bli svårare att göra idag. Jag är alldeles för bekväm av mig för sådana saker. Imorrn åker de antagligen av...
Jag är inte bra på att vara snofsig.

Så var julafton förbi. Några få paket med bara bra saker, precis som jag vill ha det. Mysiga stunder med mostrar, fastrar, morbröder, farbröder, mormor, farmor, mamma, pappa, syskon och kusiner. Julafton handlar mest om att träffas, umgås och uppdatera. Äta gott och njuta, ta det lugnt och vara harmonisk. Det är min julafton det. Idag är det juldagen och ikväll är det party som gäller.

Idag är det sista dagen att posta sina julkort med julfrimärken om man vill att de ska hinna fram innan jul. Så om några dagar kommer det kanske att dimpa ner ett kort eller två i min låda, vi får väl se. Kommer det inte något i din låda ifrån mig ska du inte känna dig sviken. Ingen får julkort av mig i år heller. Anledning? Jag har tröttnat.
Varför ska man skicka kort till jul varje år till folk man knappt pratar med? Jag har aldrig förstått vitsen. Pratar jag aldrig med personen i fråga så behöver den inte heller få något julkort av mig. Och de jag pratar med och som förtjänar julkort är sådana personer som jag ändå skickar små saker till ibland.
Dessutom är det väl roligare att få något när man inte förväntar sig det, bara sådär för att jag ville skicka något till den personen, inte för att man ska skicka julkort. Dessutom tycker jag att för tryckta julkort med orden: God jul och Gott nytt år önskar: och så får man skriva dit sitt eget namn är totalt skittråkiga. Ska man ändå skicka ett kan man väl bemöda sig med att skriva ett par rader till, annars kan det vara. Så, mina vänner. Ni får inte några julkort från mig i år heller, men man vet aldrig, det kan dyka upp något i brevlådan bara för jag kände att skicka något.

När man har gått en 3.5 års utbildning till förskollärare så är man helt fullärd på allt vad barn innebär. Man kan exakt allt om deras utveckling och vet hur man ska lösa precis varje liten situation som uppstår. Så tror åtminstone en del föräldrar. Speciellt utländska pappor har jag märkt, ingen fördom utan ett konstaterande.
Idag undrade t.ex. en pappa om vi inte kunde lära hans son att försvara sig själv lite bättre, utan att knuffa tillbaka då förstås. Vi har haft lite problem med att ett barn har gett sig på och nypt andra barn, speciellt ett barn som är son till pappan i fråga. Då har jag en liten fråga till pappan: Hur i hela fridens namn ska det gå till?
Givetvis ska barnen lära sig att försvara sig, men detta barn är 1 år och 3 månader gammal!
För att förtydliga för dig som inte vet så mycket om småbarns utveckling så innebär det att ungen lagom har gått i några månader. Han ställer sig på golvet och gallskriker om man inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet och han förväntar sig att man ska gå och bära honom. Han är nästintill bäbis och pappa undrade för ett tag sen om han lekte med andra barn, de ville ju inte att han skulle bli ensam. I den åldern leker inte barn med varandra på det sättet, utan snarare bredvid varandra. Dessutom så är det ojojoj så hemskt att han går och suger på läppen och nu när bvc berättade att han ligger under viktkurvan så håller föräldrarna på att få nippran, vad ska de nu göra?
Herre min ge! Bara för att jag läst till förskollärare så innebär inte det att jag har lärt mig 118 trick att få ett barn att äta, eller 14 alternativ till hur man gör när barnet suger på sin läpp. Inte heller vet jag hur man ska lära en 1åring att försvara sig. Ska jag lägga till att ungen kan noll svenska också?
Jo förresten, jag vet svaret på hur man lär ungen att försvara sig.
Det går inte!