Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid mellan 18 och 21 års ålder, vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen.

Det svaret gör mig dock inte klokare alls. "Gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar", vilket stöd? Beroende på vad man menar med stöd så har jag antingen varit vuxen från jag började gymnasiet, eftersom jag flyttade hemifrån då, eller så kommer jag aldrig bli vuxen eftersom stödet från sina föräldrar är något man alltid kommer att behöva.
Anledningen till att jag börjat fundera över begreppet är den att jag som sagt känner mig någonstans mittemellan. Nästa år fyller jag 25, då är man väl ändå vuxen eller? Ibland känner jag mig lätt redo att skaffa hus, barn, bil och hund, medan jag ibland bara vill ha det sådär skönt obekymrat som man hade det där på gymnasiet (fast man visste inte om det då).

Nästa tanke är om vuxenheten har med åldern eller beteendet att göra? Jag känner mig exempelvis mycket mera vuxen sedan jag började jobba, men inte kan det bero på den där åldersskillnaden på 7 månader då jag fortfarande var student. Nej det måste ju bero på hur man har det i tillvaron, eller? Eller beror det kanske på hur vuxen man känner sig?
Blir man vuxen när man skaffar barn, även om man är 15 år? Eller blir man vuxen när man skaffar hus? Eller när man börjar jobba? Eller när man kan ta ansvar för sig själv? I så fall kommer vissa människor aldrig att leva upp till definitionen "vuxen".

Kanske handlar det lite om en liten liten blivande 25årskris från min sida.
Jag har en fullföljd utbildning, jag har ett fast jobb, jag funderar på saker som har med jobbet att göra och pensionssparande. Jag har en liten vilja att skaffa barn inom de närmaste 7 åren, om man fick önska. Jag vill gärna köpa mig en bil snart när jag börjar att få råd, och att supa skallen av sig känns inte längre så lockande. Även mina kompisar börjar skaffa sambos, få fasta jobb och flytta ut från campus.
Med de argumenten skulle jag definiera mig själv som vuxen. Men jag tror inte att jag vill vara det. Kanske är det därför jag desperat försöker hitta någon liten sak som gör att jag inte ses som vuxen. Är man vuxen så känns det på något sätt lite definitivt och tråkigt på något sätt. Jag vet inte. Kanske är det en blivande 25års kris. Kanske är jag vuxen.

Ibland skulle jag vilja vara 3 år.
När det är höjden av lycka att få blåsa ut det tända ljuset på bordet.
När man kan skratta sig tårögd av en rolig sång om en skogshuggare.
När man kan underhålla sig långa stunder med att blåsa runt en liten boll med ett sugrör (jättebra träning för munmotoriken för övrigt)
När det är världens roligaste att hoppa i vattenpölarna.
När man kan cykla varv, på varv, på varv, på varv på cyklarna runt gården.
Världen är så mycket lättare och roligare.

Fast när jag tänker efter så tycker jag också att skogshuggarsången är rolig, att det är rätt kul att blåsa bollen fram och tillbaka över bordet, och har jag stövlar på mig kan jag gå omvägar för att få hoppa i vattenpölarna....

Äntligen skulle vi gå på boxpass, vi som inte fått till någon dag på evigheter hade nu hittat en måndag då båda kunde och passet var bokat. Men vad händer då? Jo, Emma får migrän. Så sur jag blev!
Inte på Emma för det kan hon ju verkligen inte rå för, nej jag blev sur på migränen och det faktum att jag var sjukt taggad på boxpass. Eftersom jag var så inställd på att röra på mig kunde jag inte bara softa resten av kvällen, nej jag var tvungen att ge mig ut. Så efter en del dividerande med Henke och mig själv så bestämde jag mig för att jogga en runda. Till saken hör att jag inte är så van joggare och anser mig inte så bra på det, jag blir trött fort, ger upp lätt och sedan går jag resten. Men idag, hör och häpnad, så gick det helt suveränt! Jag joggade i 30 minuter utan att stanna en enda gång och utan att lida av andnöd i slutet. Tvärtom hade jag en bra andning och pulsen rusade inte. Det var till och med kul och peppande! Det är riktigt bra för att vara jag. Kors i taket! Vad har hänt? Kanske de där 40 minuterna cykling, 5 dagar i veckan i 3 månader har gjort nytta för min grundkondition? Eller var det bara det att jag var så taggad? Jag som tycker jag varit så dålig på att träna på sistone.... Måste nog ut och springa snart igen, bara för att se om det var ett sammanträffande....