När blir man egentligen vuxen? Det är en fråga jag ställt mig på sista tiden, för jag känner mig någonstans lite på gränsen på något sätt. Vad är definitionen på att vara vuxen? Jag går in och söker på Wikipedia och får följande svar:

Begreppet vuxen innebär att en person är gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar eller andra vårdnadshavare. I västerländska samhällen brukar denna ålder anses vara uppnådd vid mellan 18 och 21 års ålder, vilket också brukar kallas myndighetsålder. I vissa kulturer går gränsen vid yngre år, och är i vissa fall synonym med termen könsmogen.

Det svaret gör mig dock inte klokare alls. "Gammal nog att klara sig utan stöd från föräldrar", vilket stöd? Beroende på vad man menar med stöd så har jag antingen varit vuxen från jag började gymnasiet, eftersom jag flyttade hemifrån då, eller så kommer jag aldrig bli vuxen eftersom stödet från sina föräldrar är något man alltid kommer att behöva.
Anledningen till att jag börjat fundera över begreppet är den att jag som sagt känner mig någonstans mittemellan. Nästa år fyller jag 25, då är man väl ändå vuxen eller? Ibland känner jag mig lätt redo att skaffa hus, barn, bil och hund, medan jag ibland bara vill ha det sådär skönt obekymrat som man hade det där på gymnasiet (fast man visste inte om det då).

Nästa tanke är om vuxenheten har med åldern eller beteendet att göra? Jag känner mig exempelvis mycket mera vuxen sedan jag började jobba, men inte kan det bero på den där åldersskillnaden på 7 månader då jag fortfarande var student. Nej det måste ju bero på hur man har det i tillvaron, eller? Eller beror det kanske på hur vuxen man känner sig?
Blir man vuxen när man skaffar barn, även om man är 15 år? Eller blir man vuxen när man skaffar hus? Eller när man börjar jobba? Eller när man kan ta ansvar för sig själv? I så fall kommer vissa människor aldrig att leva upp till definitionen "vuxen".

Kanske handlar det lite om en liten liten blivande 25årskris från min sida.
Jag har en fullföljd utbildning, jag har ett fast jobb, jag funderar på saker som har med jobbet att göra och pensionssparande. Jag har en liten vilja att skaffa barn inom de närmaste 7 åren, om man fick önska. Jag vill gärna köpa mig en bil snart när jag börjar att få råd, och att supa skallen av sig känns inte längre så lockande. Även mina kompisar börjar skaffa sambos, få fasta jobb och flytta ut från campus.
Med de argumenten skulle jag definiera mig själv som vuxen. Men jag tror inte att jag vill vara det. Kanske är det därför jag desperat försöker hitta någon liten sak som gör att jag inte ses som vuxen. Är man vuxen så känns det på något sätt lite definitivt och tråkigt på något sätt. Jag vet inte. Kanske är det en blivande 25års kris. Kanske är jag vuxen.