Ända sedan jag blev gammal nog att förstå det så har jag insett att jag är mycket lyckligt lottad vad det gäller min barndom. Jag kan idag säga att inte en grej saknas i min uppväxt. Inom det yrke jag har är det också något man blir påmind om med jämna mellanrum.
Idag kom nämligen en av våra gullungar och har inte ätit någon frukost för att de inte har någon mat hemma och inte har råd att köpa någon heller. Jag har så svårt att förstå det på ett sätt, under min uppväxt existerade inte ens tanken att man inte skulle få någon mat!
Då börjar också tanken växa fram, tänk om det inte är första gången? Tänk om han inte är ett barn som älskar att äta frukt, utan han äter så mycket av den av den enkla anledningen att han inte fått någon mat? Tänk om han inte fick någon mat igår kväll heller och fick gå och lägga sig hungrig?
Hjärtat blöder för stackarn, man ger honom lite extra uppmärksamhet och gör en notering i huvudet om att tacka mina föräldrar för att jag aldrig behövde gå hungrig...