Då har man sagt hej då till den första av mina Växjötöser....
Det är egentligen sorgligt, tänk va länge de kommer att dröja tills vi ses igen...
Men man orkar inte tänka på det, som vi konstaterade, man är så kluven till allting just nu att man varken vet om man ska skratta eller gråta.
Man vill ha sommarlov men ändå inte.
Man vill sluta skolan men ändå inte.
Nu kommer ja inte tillbaka till min klass igen, jag träffar inte mina Växjötöser på jättelänge, å inte mitt gull heller så ofta som jag vill.
Men jag vill komma hem till min familj, ska bli skönt att inte ha så jäkla mycket att göra, jag får träffa mina Västerviksflickor desto mer,
Så jag sitter här å e så jädra kluven...