Jag går upp, äter frukost, cyklar till jobbet, jobbar, cyklar hem, lagar mat, pratar med Henke, grejer med något och går och lägger mig. Jag går upp, äter frukost, cyklar till jobbet, jobbar, cyklar hem, lagar mat, tränar, pratar med Henke, och går och lägger mig. Jag går upp, äter frukost, cyklar till jobbet, jobbar, cyklar hem, tar en sväng på stan, lagar mat, pratar med Henke, går och lägger mig. Jag går upp... Stopp!
Ibland vill jag bara ställa mig mitt i mitt liv och skrika Stopp!!!
Var tar dagarna, veckorna, månaderna vägen? Är det såhär livet ska vara? Om vi nu bara lever en gång (vi utgår från det, diskussionen om liv efter döden blir alldeles för lång för det här inlägget) borde vi inte göra annat då? Borde vi inte bryta ekorrhjulet?
Ibland får jag panik. Är det här mitt liv?
Allt roligt jag vill göra då? Alla ställen jag vill se innan jag dör? När finns det tid till dem? På mina 4 veckors semester??? Var är spontaniteten?
Jag trivs på mitt jobb men ibland vill jag bara säga upp mig, utan att ha någon egentlig tanke och bara hoppa på första bästa flyg till någonstans jag inte vet var det ligger.
Ibland kan jag leka med tanken att jag skulle få ett besked att jag bara har ett halvår kvar att leva. Vad hade jag gjort av det halvåret? Ja inte hade jag jobbat hela dagarna, det är ett som är säkert.
Jag hinner ju inte med det och dem jag älskar.
Är det här mitt liv?