Ibland kan jag komma att tänka på vad jag skulle göra utan mina vänner, hur jag skulle klara mig.
Svaret är: det skulle jag inte.
De fyller en sån stor del i mitt liv att de är ett av de grundläggande fundamenten för att jag ska vilja leva.
Bara det att ni finns där.
Ni vet vem ni är.
Ibland visar man sina vänner för lite uppskattning.

"Det växer tistlar runt min väns hus. Hon låter dem växa.
Något skydd måste en människa ha kring sig själv och sin boning, säger hon.
Man kan inte släppa in alla som råkar passera!
De som känner mig vet att det finns en hemlig gång på baksidan.
De som inte vågar gå genom tistlar, kommer inte in."

Tack för att ni gått, (och går med jämna mellanrum) igenom mina tistlar!!!