Gummiboll.
Helgen har varit lugn och mysig. En sväng på stan, lussebullebak, tvtittande och fika med mina sötaste flickor. Dessutom har den varit längre än vanligt då snälla kollegan ställde upp med kort varsel att byta tid med mig så jag kunde åka hem idag på morgonen istället.
Så kl 5.40 gick bussen från campus, 6.14 gick första tåget mot Alvesta och efter byte var jag framme i Linköping 7.58. Då åkte jag direkt till jobbet och sedan jobbade jag till 17.
Jag har varit ganska trött och inte haft något tålamod, kollegorna har känt likadant och barnen var tjurigare än vanligt. Det ska planeras hit, göras inköp dit, läggas iordning på tider hitan och man ska kompromissa ditan. Vi har barn som mår dåligt och det är så hjärtskärande att man inte kan hjälpa dem!
Jag gillar mitt jobb men ibland vill jag bara stå vid ett löpande band där mitt största bekymmer är om det fattas en mutter eller inte. Så när jag kom hem idag kändes huvudet som en tjugo kilos gummiboll. Jag ville bara sätta mig i soffan och glo och gråta.
Men jag tog tag i mig själv och lagade mat, plockade fram lite adventspynt, gick en promenad med kära kusinen och pratade av mig. Sen var det bra. Jag har packat upp och gått runt här hemma och myst med tända ljus och julmusik. Ätit upp min sista muffins och hoppas halsontet och huvudvärken går över tills imorrn.
Pik.
En riktigt bra pik må jag säga.
Fem poäng till honom.
Men hämnden är ljuv...
Kupé.
Satt och funderade på igår hur många timmar av mitt liv jag kan ha spenderat på en station eller ett tåg. Bestämde mig dock för att jag inte vill veta, det skulle nog ge mig ångest att veta att det var så mycket tid av mitt liv.
Men trots att jag åkt så mycket tåg så har jag faktiskt aldrig åkt i kupé!
Det fick jag göra igår och det gjorde den annars så vanliga resan till Växjö lite mer spännande, haha. Känslan blir ganska annorlunda mot att åka vanligt x2000, en lugnare och skönare upplevelse liksom. Sitta där i sin lilla kupé tillsammans med tre andra personer, kunna sträcka ut sina ben ordentligt, inte ha en massa folk som springer förbi hela tiden, eller en massa ungar som låter ifrån andra sidan av vagnen. Kändes lite som man gick bakåt i tiden och man fick en gammaldags känsla, riktigt mysigt var det.
Jag ångrade dock som sjutton att jag inte hade korvmackor med mig. Varför? För att kunna göra som Lotta såklart!
Vinterljus.
Här kommer bilderna ifrån gårdagens fotande av Vinterljus.
Jag är faktiskt riktigt nöjd!
Här har ni Tobbes bilder också så kan ni jämföra,
många är lika men många är olika.
Framförallt är jag nöjd för att jag börjar bli bättre på bildkompositionen, jag har bara beskurit en enda av följande bilder, och det var enbart för att förstärka en effekt, inte för att det var konstig komposition. Vissa bilder hade kanske kunnat rätas upp en aning, men å andra sidan gillar jag när saker inte är helt raka. Dessutom ekar fotolärarens röst i huvudet "diagonaler gör en bra bild", det kanske har fastnat mer än jag anat?
(Ps, får jag inte en enda kommentar på de här blir jag nästan lite sur, haha)
I want to touch you...
En snopp är ungefär lika spännande som en näsa eller ett lillfinger, de sitter alla på kroppen.
Så igår lade lilla J handen på kollegans bröst och sa:
-Jag känner bara lite på dej!
Vad svarar man?
-Öhhh... Okej!?
Två nördar är trevligare än en.
Kl 18.10 igår mötte jag upp Tobias som jag gick fotokursen med, vi hade bestämt oss för gå runt och mörkerfota på Vinterljus. Vi konstaterade båda två att det är väldigt trevligt att umgås med någon som är lika nördig som en själv, haha.
Tiden går fort när man har roligt och kl 20.40, 2.5 timmar senare skiljdes vi åt igen för att åka hem och värma upp våra fingrar och tår. Fotosessionen resulterade i 71 bilder för min del, och jag är nöjd om ungefär 7 av dem är så pass bra att jag vill lägga dem på bloggen.(Det värsta med att bli bättre på fotandet är att man också blir mer kräsen. Så ju fler bilder man tar, desto färre blir man nöjd med, dålig cirkel liksom...)
Trodde jag kanske skulle hinna göra någonting med bilderna igår, men det hanns bara med en dusch, lite undanplockande och sedan stupade jag isäng vid 22.
Hoppas kunna få upp bilderna på bloggen ikväll, jag får sitta i min då nyinköpta soffa och pilla med det.
Hörs ikväll.
Pepparkaksbakning.
Sladden är återfunnen, den var hos kollegan som jag anade. Så nu har jag kunnat föra över helgens bilder från pepparkaksbakningen.
Jag har lekt med mitt andra objektiv den här gången, mitt fasta 50 mm utan autofokus. Sen har jag valt största möjliga bländare och kan där med få ett grymt kort skärpedjup.
Översättningen till svenska är att jag ställt in kameran så jag kan ta bilder där endast några få detaljer i bilden är skarpa och allt runtomkring är suddigt. Det tycker jag är riktigt snyggt, jag som älskar att ta närbilder.
Så varsågoda, pepparkaksbakning!
Håll munnen stängd.
Framförallt beror det på att jag snart ska ha mens, och dels beror det på att jag fortfarande inte är riktigt frisk å känner mig allmänt hängig.
Att jag dessutom är rastlös men samtidigt inte pallar hitta på något gör inte saken bättre.
Understimulerad men håglös och orkeslös.
Det allra jobbigaste humör man kan vara på.
Och så är vädret skit.
Känns som jag vill bita ifrån mot varannan sak folk säger, jag har inget tålamod och är lite tjutfärdig på samma gång.
Det ger verkligen ypperligt bra förutsättningar för studiedagen vi ska ha imorgon.
Verkligen jättebra.
Håll munnen stängd Stina.
Bit dig i tungan.
Håll munnen stängd.
Borta!
Något jag verkligen hatar är när jag inte hittar saker.
När jag letar och letar och inte begriper var det tagit vägen.
Jag blir galen!!!
Nu skulle jag sätta mig ner, föra över bilderna från kameran till datorn för att titta på dem och sedan publicera några av dem. Men så hittar jag inte den förbenade sladden mellan kamera och dator!
Den ligger bara inte där den ska, och jag får psykbryt.
Efter sökande till höger och vänster så finns det två alternativ:
Den följde med hem och blev kvar där, men det tror jag inte på.
Den följde med den portabla hårddisken när jag tog med den till min kollega för hon skulle få lägga över lite saker på den. Jag hoppas på det, men tror egentligen inte på det.
Var skulle jag placera mig om jag var en kamerasladd som ville jävlas med sin ägare?!
Lite överkörd men på bättringsväg.
-När jag inte uppenbart har feber har jag väldigt svårt att stanna hemma från jobbet med gott samvete.
- Om jag inte gick så visste jag att det skulle köra ihop sig på jobbet, vi är redan kort om personal och hade redan pusslat för att få ihop det.
-Det är dyrt att ta karrensdag, och ska man ha en så ska man inte ha den på en fredag för då kan man inte vara hemma någon dag efter den och då "tjänar" man inte på den.
-Jag visste att vi skulle ha lite barn, att jag skulle sitta på möte på förmiddagen och att jag inte hade en så lång dag.
Så jag gick dit på prov, om jag inte orkade så fick jag väl helt enkelt gå hem igen. Men det gick, även om det var på Ipren hela dagen och jag hade mina svackor.
Men idag känns det redan lite bättre, även om jag fortfarande känner mig lite överkörd. Att sitta hemma här i skogen, gå ut och gå i det fina vädret i den friska luften. Att inleda sin dag med att det inte är någon klocka som väcker en och att sitta i det varma köket med en kopp oboy och ring så spelar vi. Och i eftermiddag blir det pepparkaksbak med mamma. Det gör susen för själen och kroppen.
Melissa Horn, konserten.
Definitionen på en bra artist brukar för mig vara att denne sjunger lika bra i verkligheten som på skivan.
I så fall vet jag inte vad jag ska kalla Melissa Horn, för hon var helt fantastisk live.
Flera gånger om bättre live än på skivan.
Jag skulle kunna sitta och strö långa rader av superlativ. Men det skulle inte hjälpa, för ni skulle ändå inte förstå.
Under flera låtar satt jag med tårar i ögonen för det var så jävla vackert rent utsagt.
Ljud, stämning, känsla.
Jag känner mig lite omtöcknad, och kan inte nog tacka mig själv att jag tog tag i mig och gick ensam.
Innan jag går och lägger mig i mitt lilla vakuum så avslutar jag med att säga att om du gillar Melissa så måste du gå på en konsert med henne om du får chansen. För jag kan inte förklara hur magiskt det var.
Kyrkan i mina dagar.
Jag har gått en hel del i kyrkan i mina dagar.
Jag sjöng i kyrkans barnkör när jag var liten, jag gick i kyrkans barntimmar, jag är konfirmerad och min pappa sjunger i kyrkokören. Inte kan jag påstå att vi är en troende familj,men det har liksom varit en del av barndomen, att lyssna på pappa när han sjunger i kyrkan.
Så när vi var små mutade mamma oss med Emser och såna där små russinpaket för att vi skulle sitta stilla och tysta. Sen kunde man alltid underhålla sig med att stoppa fingrarna i hålen till ljushållarna på kyrkbänken. Det gjorde man tills man fastnade, fick lätt panik, slet bort fingret och så gjorde man inte det mer, den gången. Visst var kyrkan lite förenat med tristess, men nu förenar jag den med lugn.
Idag styrde jag stegen mot Linköpings domkyrka.
Anledningen till det var att jag ville se Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Anhörig- på liv och död som visas där.
Om du inte har riktigt koll på dina fotografer kan jag berätta att hon är den fotograf som skapade den omtalade utställningen Ecce Homo på 90 talet där Jesus avbildas som homosexuell.
Jag har bestämt mig för att gå på fler fotoutställningar, man lär sig otroligt mycket av att titta på andras bilder. Jag gick två vändor, den första och bara tittade rent estetiskt, den andra för att kolla mer tekniskt. Det ser så enkelt ut! Men jag vet att det inte är det och det är imponerade vilka bilder man kan ta när man är riktigt duktig.
Men det var inte bara utställningen som imponerade, allra mest var det kyrkan. Jag steg in genom dörren efter att traskat genom halvdunklet under ett paraply i regnet. Det som möter mig är värme, mysljus och lugn.
Så vackert!
Eftersom det är en domkyrka är den riktigt stor och maffig. Det finns massvis med fina små saker i vrårna, samtidigt som en del är riktigt storslaget. Jag gick med stora ögon och bara tittade.
Jag frågade i informationen och det är fritt fram att fota hur man vill.
Där med föddes idén till ett av mina nästa fotoprojekt.
Kyrkan är ett alldeles utmärkt ställe att träna på. Svårt ljus på en allmän plats som ändå inte är så full med folk.
Jag har gått en del i kyrkan i mina dagar.
Nu kommer det att bli mer.
Med kameran i handen.
En av de vackraste bilderna på dagens utställning av Elisabeth Ohlson Wallin.
Det regnade idag.
"Det regnade idag, det finns en mening med det."
Melissa Horn
Ikväll är det Melissa Horns konsert som gäller!
Ska bli mysigt att krypa in där och lyssna, njuta och bara vara när regnet faller utanför.
Men först ska jag ner på stan, jag ska gå på en fotoutställning. Herre min ge vad kulturell jag är idag!
Vardag.
Jag har varit trött hela dagen, med lite lätt huvudvärk och ont i kroppen. Hoppas att det bara är en såndär dag jag brukar ha ibland för det här är verkligen inte rätt vecka att bli sjuk på.
Håller på och tvättar nu, och ska väl ta och sätta igång med maten. Mycket mer blir det inte gjort idag, tror jag ska krypa ner i soffan framför en film.
Sen är det ju snart dags att gå och lägga sig eftersom jag ska upp kl 4.30 imorrn bitti igen och öppna på jobbet. Min fjärde öppning på en vecka, fy farao vad underbart... Eller inte.
Mina foton som jag beställde i lördags förrförra veckan har fortfarande inte kommit. Ringde företaget idag i tron att nu måste de kommit bort på posten, på hemsidan säger man nämligen att de fixar bilderna på två-tre dagar. Men det hade visst blivit någon kö(?) så jag skulle vänta tills på torsdag och se så skulle de nog dyka upp.
Det kallar jag inte att hålla vad man lovar och därför säger jag nu till alla att aldrig beställa foton från Ifolor.
Nu blir det en Ipren, sätta på ugnen och ner och byta tvätt i maskin. Alla dagar kan inte vara inspirerande, idag är en sådan dag. Jag är inte bitter, bara liksom lite likgiltig och slö.
Imorgon är en ny dag.
Mörkerfota, med psyket i behåll?
Igår kväll när andra normala människor antingen satt med sin andra drink i handen eller kröp ner djupare i soffan med chipsskålen så drog gullet och jag på oss långkalsonger och gick ut för att mörkerfota. Japp, ibland undrar jag också om jag har psyket i behåll. Och ibland undrar jag om inte Henke är alldeles för snäll, för snäll och stöttande är han.
Att mörkerfota innebär att man fotar i mörker utan blixt, och för att lyckas med det krävs stativ.
Målet var inte alls att få helgrymma bilder, jag har inte lagt ner någon större tid på bildkompositionen.
Målet var att testa.
Testa vad stativet går för utomhus, testa att ta bilder i mörker, utan någon lärare med som ger en tips om inställningar. Testa långa slutartider, testa att fumla i mörkret med knapparna och att släpa runt på stativet i kylan. Jag insåg ett big mistake idag när jag förde över bilderna till datorn. Jag hade tydligen hjärnsläpp och gick runt och fotade med ISO 200 i mörker? Vad tänkte jag på? Fattar du inte vad jag menar med mitt ISO dravel så ta inte illa upp, det är jag som är nördig som vanligt. Men men, det är misstagen man lär sig av och nästa gång lär jag komma ihåg att ställa om ISO:n, några av bilderna blev helt okej ändå. Här kommer några.
Siluetter, frusna rörelser och skuggor.
Lite skräckfilmsvarning... Båthuset har ni sett i dagsljus på mitt fotomaraton. 
Att leka med ljusspår är barnsligt roligt!
Och så sist men inte minst.
Min stora starka man som skulle beskydda mig mot alla våldtäktsmän och tjuvar.
Ni ser väl så stor och farlig han ser ut, haha!
Min torsdagseftermiddag.
Avundsjuk? Det borde du vara!
Alla djur med horn är kor!
Tecken som stöd är som teckenspråk fast man använder bara tecken för de viktigaste orden, och man pratar samtidigt. Precis som man kan förstå av namnet på det så är det tecken som ska vara stöd för talet.
Roligt för alla barn och speciellt viktigt för vissa.
Tecknen är ofta väldigt logiska, men en del ord fastnar ju bättre än andra. Ett ord som vi jobbade mycket med i våras var ordet "ko".
Vi jobbade en hel del med kon eftersom en del barn aldrig sett en och tror att mjölken liksom trollar in sig själv i mjölkpaketen...
Tecknet ko är då att man sätter upp pekfingrarna på varsin sida uppe på huvudet, för att symbolisera hornen som kon har, och så säger man "ko". (Här kan du se tecknet, du får själv leta fram kon) Barnen blev efter ett tag väldigt duktiga på kon och visste det mesta man behöver veta om en ko.
Idag kom ett av barnen fram till mig med ett plastdjur som föreställde en älg med stora horn.
-Nämen titta, har du hittat älgen, sa jag.
Då tittar han på mig, skakar på huvudet, sätter upp fingrarna som horn och säger:
-Näe, ko!
Jag vet inte om jag ska tycka att vi lyckats eller misslyckats?!
Bilderna, höstlöv.
Tror knappast jag behöver säga att temat är höstlöv?
Bilderna är inte photoshopade på något sätt alls, även om några av dem skulle behövt det..
Tisdagstema: Självporträtt.
Ett självporträtt är ju en bild som man måste ha tagit på sig själv, tycker jag iaf, inte som någon annan tagit på en. Den första och bästa bilden jag hittar då är den här, även om jag hade den med i bloggen för inte allt för länge sedan. En favorit i repris då: Mitt självporträtt.
Tryck upp det i arslet.
Idag är en sådan dag.
I finanskrisens spår fick vi i förskolan sparkrav på oss. Vi resonerade att så att det minst smärtsamma för oss skulle vara att ta in ett extra barn per barngrupp, sålänge vi inte behöver sparka någon. Dock hade vi sådan tur att vi med en hårsmån lyckades slippa undan det.
Men då kom nästa sparkrav: Vikariestopp.
Inte en vikare får tas, är folk sjuka måste vi "hjälpas åt i huset". Så det har vi gjort. Vi har slitit arslet av oss vissa dagar när många varit borta. Plockat om folk i huset, hjälpt varandra och ställt in ordinarie verksamhet för att få det att gå ihop.
Sen händer det som får mig att vilja kräkas.
Idag kommer chefen, klappar oss på axeln och säger: "Åh vad ni har varit duktiga på att inte ta några vikarier. Bara för att ni har varit så duktiga på det har vi fått pengar över, så nu kan ni få 25 000 kr per hus."
Ehhh, va? Skämtar du med mig???
Självklart är det trevligt att få pengar, det är inte något vi är bortskämda med. Men anledningen till att vi får dem får mig att vilja skratta och gråta samtidigt. Här har vi jobbat och slitit utan vikarier, för att vi inte fick ta några. Och nu får vi höra att vi varit duktiga som klarat oss utan!?
Säg mig kära beslutargubbar, hade inte de där 25 000 kronorna varit mer välinvesterade i vikarier så att vår verksamhet kunde hållit högre kvalitet?!
Var faan är barntänket!!!!????
Trial and error.
En sak han sa var det att man måste träna på sitt skapande.
Man kan inte bara läsa om hur man spelar piano, man måste spela piano för att lära sig.
Så det har jag gjort idag.
Jag har inte spelat piano, men jag har har fotat, fotat och fotat. Jag gick ut vid 11 och kom in genom dörren igen kl 13.22, 197 bilder rikare.
Oj vad många bra bilder du måste ha tagit då, tänker någon, när du har tagit så många.
Men det är inte alls säkert.
Bara genom rensningen på kameran så har jag kastat över 130 bilder. Och när jag för över dem till datorn så kommer säkerligen hälften av de 60 bilder som är kvar att kastas de också, när man ser dem på riktigt i närbild. Har jag 15 bra bilder när jag är färdig så måste det räknas som ett bra resultat.
För det är Våga Vågra Auto som gäller.
Överexponeringar, större bländare, längre slutartider, rätt fokus, och så tvärtom.
Trial and error, helt enkelt.
Bilderna kommer i veckan.
En ensam söndag.
Främsta anledningen till det är att jag tycker det är så tråkigt att alla de fina bilder man har tagit bara ligger på datorn och skräpar. Det är inte alls samma känsla att sätta sig vid datorn och titta på bilder med någon som att sätta sig i soffan med ett album i knät. Dessutom så ligger det ofta 8 andra bilder på samma motiv bredvid varandra på datorn, och så ska man hitta den bästa.
Nu blir det bara bra bilder, på ett ställe.
Ofta drar man sig för det för att det tar sådan tid och man tappar intresset på vägen. Men det ska inte behöva vara så komplicerat, jag ska inte göra för stort projekt av det helt enkelt, inte skriva en massa texter och grejer, bara fina bilder på svarta ark.
Då när jag satt där och bläddrade hittade jag den här bilden, och den känns liksom passande idag.
Känslan i bilden tycker jag är en känsla av ensamhet på något sätt, och det passar bra eftersom hela helgen har gått i ensamhetens tecken, helt självvalt. Dessutom ser vädret idag ut som vädret på bilden.
Idag är det söndag och jag ska göra en massa saker, samtidigt som jag ska ta det lugnt, det är en perfekt kombination.
Hon är en drömmare.
Jag tror att jag uppfattas som en jordnära person, med fötterna på jorden och som har bra koll på saker.
Men jag är en drömmare.
En drömmare identifieras av min uppslagsbok som "en person som är främmande för verkligheten", men så behöver det inte vara.
Jag dagdrömmer en stor del av min vakna tid, utan att någon märker det.
Att kunna dagdrömma gör vardagen så mycket lättare att uthärda när man är trött eller när tristessen hotar. Cykla till jobbet utan musik, byta blöjor på jobbet, resa flera timmar i sträck, sitta på tråkigt personalmöte, inga problem, jag dagdrömmer bort tiden. När jobbiga malande tankar kryper på en skjuter jag undan dem med några favoriter till dagdrömmar.
Det finns lite olika katergorier av dagdrömmar:
-Drömmen som är helt verklighetsfrämmande.
-Drömmen om saker som skulle kunna hända som inte är särskilt trevliga men som man funderar ut en strategi för om de skulle råka inträffa.
-Drömmen om saker som är verklighetstrogna.
-Drömmen som sällan är särskilt verklighetstrogen men som bara är så bra hela vägen.
Min favorit är helt klart den sista. Men vad jag drömmer om berättar jag inte för en människa, då skulle drömmen liksom bli lite förstörd. Man vill egentligen inte riktigt heller att drömmen ska gå i uppfyllelse, den ska bara vara sådär underbart bra som bara en dröm kan vara.
"Reverie is not a mind vacuum.
It is rather the gift of an hour which knows the plenitude of the soul."
Underbara lördag.
Vaknade tidigt imorse och låg och filosoferade i godan ro.
Var iväg och handlade lite, fixade till mig (min hårfärg har redan bleknat ganska rejält) och bakade scones.
Nu har mina föräldrar åkt, de svängde inom på en fika på vägen till Uppsala.
Så snart Helena ringer så ska vi ta oss en sväng ner på stan, hitta en farsdagspresent och sätta oss och fika, om Elsa vill. Efter det ska jag bara hem och slapppa,photoshopa och läsa, ikväll blir det filmen Coco Chanel som enligt säkra källor ska vara bra, och så popcorn till det.
Underbara lördag!
Min lilla vän.
Även om han inte går på min avdelning längre och trots att jag inte träffar honom så ofta nu så hugger det till i själen när jag får veta det.
Som vi har kämpat för den ungen och hans systrar.
Som den ungen har givit mig ångest, huvudbry och enorm glädje. Att han försvinner nu känns fördjävligt, främst för att då kommer man att tappa honom, inte få veta hur det går för honom.
Tårarna rinner av rent egoistiska skäl, förhoppningsvis kommer han få det mycket bättre nu.
Det kommer för alltid vara en plats i hjärtat för min lilla vän.
Jag skulle gärna visa er hans glada uppsyn, men det vore att begå grovt tjänstefel. Men här är han i alla fall, så mycket törs jag visa...
Rödtopp.
Så efter 25 år (kanske är det en kris?) har jag alltså blivit rödhårig igen.
Hur rödhårig då? undrar du. Lägg ut en bild!
Jag har försökt, jag har försökt att ta en bild för att visa er, men inte lyckats ta en som gör hårfärgen rättvisa. På bilderna ser jag bara mörkare blond ut med några röda inslag. Så ser jag inte ut i verkligheten, i verkligheten är jag rödhårig (kopparröd) med inslag av blonda slingor.
Reaktionerna på min hårfärg idag har varit blandade. Allt ifrån "åh va fin du är i håret, jättesnyggt!" till "jasså du har färgat håret rött, varför då?".
Men det är ju ändå jag som ska bära den, och jag är nöjd. Jag har väl inte riktigt vant mig ännu, men jag är absolut inte missnöjd även om det blev rödare än jag tänkt mig från början. Ska väl bara vänja mig vid att det inte är ett blond huvud i spegeln, utan ett rödhårigt.
Nu har jag bara ett litet huvudbry.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att det röda "skär sig snyggt" till röda, rosa och korallfärgade kläder som frisören tyckte, eller om det bara skär sig så in i helskotta fult! Det lutar åt att jag ska bestämma mig för att det skär sig snyggt, annars minskar min garderobs omfång markant...
Tre fakta om rött hår, sammanställd av mig själv på 1 minut:
Ett annat käckt uttryck för att vara rödhårig är att man kallas för "rödtopp".
Sveriges mest kända rödhåriga person måste vara Pippi Långstrump.
Rödhåriga har ett rykte om sig att vara eldiga och bra i sängen...
Här är jag som liten. Då jag bara fotat av ett gammalt foto så är kvaliteten urusel, men visst kan ni se min röda hårfärg!
Jag måste snyta naveln?
Nördpar.
Henke och jag är ett nördpar.
Henke har nämligen fått glasögon, och jag är numera rödhårig.
Och det vet ju alla att att rödhåriga och glasögonormar är nördar.
Planen att inte planera.
Att inte planera in hundra saker jag ska göra, utan ta det som det kommer. Göra det jag känner för. Det finns en hel hög med saker som jag skulle kunna göra, men vi får se hur det blir med dem.
Den enda lilla plan jag har är denna: Fota, fota, fota, fota och fota!
Gå långa promenader med kameran i handen och fota vad som faller mig in. Skulle så gärna ta med mig pappas stativ ut och mörkerfota lite också, såg en del tokfina motiv när Sara och jag var ute och gick idag. Men då kommer vi till frågan, får/kan/bör man som tjej vandra runt i mörkret i parker med en kamerautrustning för 8000 i handen alldeles själv? Jag vet ju svaret, nej. Det gör mig förbannad dock, jag vill! Någon som vill följa med? Jag kan bjuda på en fika för besväret...
Queen of ice.
Och jaa, gult är fult på hår, det ska åtgärdas hos frisören imorgon!
Orättvisa.
Så idag har jag såna jäkla spänningar i nacken och axlarna bara för jag släpade hem den där jädra cidern, spänningar som ger mig bultande huvudvärk. Det är då fasiken orättvist att man ska få ont i huvet av spriten, även om man inte dricker upp den!!!
Smack!
Efter det totala lugn vi hade i förra veckan så är vi nu tillbaka i vår vanliga värld, som till på köpet är mer kaotisk än vanligt.
En kollega var borta idag och vi räknar med att hon kommer att vara borta hela veckan. Det innebär att vi får ta poolen, och då börjar plockandet med tider och avdelningar så att allt ska gå ihop.
Barnhälsoteamet ska komma och kolla på ett barn imorrn, tiden funkar inte alls (vore liksom en fördel om barnet var där när hon kommer) och vi får inte tag i henne.
Chefen är också omöjlig att få tag i.
Det står 42 barn i kön (!!!) och chefen beordrar oss att titta över vår barngrupp som så många gånger förr.
När får vi säga att nu pallar vi inte lägga ner mer energi på ett barn, nu får han sluta?
Det är göra det bästa av situationen som gäller, men vi kan inte trolla med knäna.
Bara käre gode gud ingen blir sjuk, för då ligger vi risigt till.
Så var det måndag igen.
Har i alla fall en väldigt skön morgon då jag inte börjar förrän kl 9 och jag har varit ute på en morgonpromenad och sitter här med min gröt och bloggar lite. Trots mina 4 timmars sömn igår natt så var det ganska svårt att somna igårkväll och jag har sovit sämre inatt än jag gjort på länge. Så framåt eftermiddagen förväntar jag mig att klappa ihop, men men, det är inget att göra något åt.
En ny vecka har börjat och den här veckan väntar: Promenad med Sara imorgon kväll, fotokursen (sista gången) på onsdag (och förhoppningsvis frisören), bio med Sara och Helena på torsdag och i helgen ska jag bara vara kvar i Linköping utan en enda liten plan, det är ytterst ovanligt! Känns som att det är precis vad jag behöver.
Men idag är det måndag och det är bara att pallra sig till jobbet.
Fotomaraton.
Ett fotomaraton går till så att vi alla fick skriva ner två beskrivande ord på lappar och sedan drog fotoläraren åtta av dem.
I och med det hade vi åtta ämnen som vi skulle fota på.
Vi fick endast ta en exponering (dvs. att man bara får trycka av en enda gång, inte 25 och välja ut den bästa, bara en gång) på varje ämne, vi var tvungna att fota dem i rätt ordning och vi hade två timmar på oss.
Det var riktigt roligt! Tobias och jag tog sikte på Stångån och det gick ganska bra... Vi fuskade bara en gång, eller kanske två, vi var inte så knussliga med att räkna och så beror det ju alldeles på hur man definerar det där med fusk, haha.
Det var väldigt knepigt faktiskt när man är van att bara knäppa på, men det var också det som var syftet, att få oss att tänka till och inte bara knäppa. Nu när vi bara fick ta en bild på varje så var det många som man hade velat ta om, och vissa var långt ifrån klockrena eftersom det ibland var svårt att hitta något bra på "mjuk" just då. Men här är iaf mina bilder i fotomaratonet, för egen tolkning.
(Bilderna är klickbara)
1. Hårt.
2. Höstlikt.
3. Blå.
4 Mjuk.
5. Vacker.
6. Kantig.
7. Lång.
8. Värmande.
Pojkvänsskadad.
Så jädra skadad som jag aldrig trodde jag skulle bli.
Efter att jag legat och sett klart eftermiddagens Johan Falk så loggar jag in på fotbollskanalen.se för att se om det var AIK som vann guldet och om DIF halkat ur allsvenskan ännu.
För ett par år sedan visste jag knappt vad allsvenskan var, mer än att det var fotbollslag som spelade en serie.
Idag vet jag att det finns en hemsida som heter fotbollskanalen.se. Idag tar jag aktivt reda på hur det går i allsvenskan. Det är helt sjukt.
Han är en listig jävel på att nässla in sina intressen i mig min kära pojkvän.
