Jag har mått lite sådär i veckan, och natten till fredag nådde det sin kulmen. Vaknade efter bara ett par timmars sömn och trodde jag skulle dö av värmeslag. När jag vaknade på morgonen kände jag mig helt urlakad och hade ont i hela kroppen. Det var jättenära att jag inte gick till jobbet, men:

-När jag inte uppenbart har feber har jag väldigt svårt att stanna hemma från jobbet med gott samvete.
- Om jag inte gick så visste jag att det skulle köra ihop sig på jobbet, vi är redan kort om personal och hade redan pusslat för att få ihop det.
-Det är dyrt att ta karrensdag, och ska man ha en så ska man inte ha den på en fredag för då kan man inte vara hemma någon dag efter den och då "tjänar" man inte på den.
-Jag visste att vi skulle ha lite barn, att jag skulle sitta på möte på förmiddagen och att jag inte hade en så lång dag.

Så jag gick dit på prov, om jag inte orkade så fick jag väl helt enkelt gå hem igen. Men det gick, även om det var på Ipren hela dagen och jag hade mina svackor.

Men idag känns det redan lite bättre, även om jag fortfarande känner mig lite överkörd. Att sitta hemma här i skogen, gå ut och gå i det fina vädret i den friska luften. Att inleda sin dag med att det inte är någon klocka som väcker en och att sitta i det varma köket med en kopp oboy och ring så spelar vi. Och i eftermiddag blir det pepparkaksbak med mamma. Det gör susen för själen och kroppen.