Igår kväll när andra normala människor antingen satt med sin andra drink i handen eller kröp ner djupare i soffan med chipsskålen så drog gullet och jag på oss långkalsonger och gick ut för att mörkerfota. Japp, ibland undrar jag också om jag har psyket i behåll. Och ibland undrar jag om inte Henke är alldeles för snäll, för snäll och stöttande är han.
Att mörkerfota innebär att man fotar i mörker utan blixt, och för att lyckas med det krävs stativ.
Målet var inte alls att få helgrymma bilder, jag har inte lagt ner någon större tid på bildkompositionen.
Målet var att testa.
Testa vad stativet går för utomhus, testa att ta bilder i mörker, utan någon lärare med som ger en tips om inställningar. Testa långa slutartider, testa att fumla i mörkret med knapparna och att släpa runt på stativet i kylan. Jag insåg ett big mistake idag när jag förde över bilderna till datorn. Jag hade tydligen hjärnsläpp och gick runt och fotade med ISO 200 i mörker? Vad tänkte jag på? Fattar du inte vad jag menar med mitt ISO dravel så ta inte illa upp, det är jag som är nördig som vanligt. Men men, det är misstagen man lär sig av och nästa gång lär jag komma ihåg att ställa om ISO:n,  några av bilderna blev helt okej ändå. Här kommer några. 

     
Siluetter, frusna rörelser och skuggor.

  
Lite skräckfilmsvarning... Båthuset har ni sett i dagsljus på mitt fotomaraton.

 
Att leka med ljusspår är barnsligt roligt!


 Och så sist men inte minst.
Min stora starka man som skulle beskydda mig mot alla våldtäktsmän och tjuvar.
Ni ser väl så stor och farlig han ser ut, haha!