Ibland när man varit med om något jobbigt och struligt så säger folk:
 "Att du orkar, jag skulle inte jag ha gjort"
Som exempel kan vi ta mitt strul med Malmö högskola som vi alla hört talas om vid det här lagt.
Kring det har folk sagt som ovan: "Att du orkar, jag skulle ha blivit knäpp"
Jo tack, jag har också mina dagar när jag bara vill kasta saker omkring mig och be alla jävlar som bestämmer där att stoppa upp något hårt i rumpan, helst 18 gånger.
Men vad ska jag göra? Det skulle inte hjälpa mig att få ut någon examen.
Och inte kan jag skita i att gå sista terminen, "för jag orkar inte strula mer".
Jag måste strula, jag måste orka.
Dessutom är mina problem små i jämförelse med andras.
Som min Norgefamilj. Jag såg hur de slet, jag såg hur dåligt de mådde ibland, jag såg hur hopplösheten lyste ur ögonen när Fredrik  exempelvis bara inte ville sluta gråta eller bara inte kunde göra sig förstådd.
Jag är helt övertygad om att de bara skulle vilja vakna upp en dag och inse att allt bara va en ond dröm.
Men vad ska de göra? De älskar den pojken och måste göra allt som står i deras makt även om det ibland innebär att de känner att de inte orkar mer. Men de fortsätter att kämpa.
Man orkar om man måste.