Så har min första arbetsvecka flutit förbi. Folk frågar mig hur det har gått, hur jag trivs. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, för jag vet inte.
Det är inte alls så att jag inte trivs, nej då, veckan har gått bra, men jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka. Det beror på att vi har haft väldigt lite barn denna veckan, inga av rutinerna har varit som de ska och jag har bara träffat en av mina kommande kollegor på avdelningen, de andra två vet jag inget om. Med andra ord är det väldigt svårt att bilda sig en uppfattning om hur det kommer att bli. Och att bilda sig en uppfattning om vad det är som de förväntar sig av mig, vad vill de att jag ska göra? Jag vet att jag som enda förskolläraren på heltid på avdelningen ska ha lite övergripande ansvar, men hur mycket ansvar? Agneta säger även att vi måste sätta oss ner och prata i nästa vecka om hur vi ska lägga upp det och hur vi vill ha det, jag vet inte ännu hur jag vill ha det. Men verksamheten måste ju komma igång, så man kan ju inte bara gå och vänta heller. 
Känner jag mig själv rätt så kommer det dock inte dröja särskilt länge innan jag börjar skapa mig åsikter om hur jag vill ha det. Nu när det börjat sjunka in lite så känner jag redan att ideérna börjar bubbla. På något sätt är det lite av en kick att veta att jag kan vara med och förändra verksamheten på riktigt. Hur många gånger har jag inte sett en massa saker på praktiken som jag skulle vilja ändra på, men då har jag bara varit praktikant. Nu är det på riktigt, och jag kan få föra in de saker som jag verkligen brinner för. Jag kan redan nu se att samlingen, tecken som stöd, utomhusvistelse och rörelse är några saker som jag kommer att ta upp till diskussion den kommande veckan.
Nu i veckan kommer Henke och hälsar på mig också! Jag har inte träffat honom ordentligt på tre veckor så det ska bli väldigt mysigt! Nu ska jag återvända till soffan och fortsätta titta på os med mamma och pappa, jag är hemhemma i helgen. Imorrn börjar en ny arbetsvecka...