Igår var det en arabisk familj som åkte med tåget, de hade två söner i ålder 2-4 år med sig.
De barnen var som små apbarn.
De kunde inte sitta stilla en sekund, de skrek, slog på saker och klättrade på säten och bord. Föräldrarna brydde sig knappt och de hördes verkligen i hela vagnen vilket inte var uppskattat av vissa kan jag säga. Det roligaste var dock den 50-åriga affärskvinnan i sin rutiga kappa som satt mittemot mig. Jag kunde inte ens räkna gångerna hon tittade upp från sin tantsnuskbok och sände blickar på familjen som om blickar kunde döda hade pulveriserat familjen till ett vitt damm. Själv var jag inte tillräckligt trött för att bli irriterad, jag stoppade mp3 spelaren i öronen när det blev lite högljutt. Dessutom var de ganska söta. Den enda gången när de stod helt stilla var när jag plockade upp en burk med kokoschips och började knapra på. Då stod de helt stilla, tysta och tittade på mig med ögon stora som tefat och sa "nam nam" (Jag iakttog dem i fönsterrutan) Jag kunde för övrigt inte vara irriterad på dem sedan jag fått ett sånt där leende från lillpojken som bara smälter ett hjärta som smör i solsken. Jag satt och tittade faschinerat på hans ögon som var sådana stora mörka som man bara kan drunkna i. Då tittade han tillbaka på mig, så jag log lite, och vilket leende jag fick tillbaka. Sådana leenden borde man få varje dag så skulle världen vara så mycket bättre.