Imorse var jag klar i god tid och traskade ut till vägen vid 6.35, jag vet, okristligt tidigt men det är iaf 40 min senare än vad jag skulle behöva gå ut om jag skulle åka bussen. För eftersom Fredrik åker samma tåg som jag gör så kan jag åka med dem på morgnarna, en välsignelse faktiskt!
Men imorse kom de inte, jag väntade och väntade och när klockan var 6.48 (tåget går 6.58) så ringde jag då jag var övertygad om att de glömt mig, vilket inte varit så konstigt. Men de hade inte glömt mig, de hade försovit sig!
När jag ringde kl 6.48 sov de fortfarande och jag väckte dem. Jag trodde inte att  vi skulle hinna till tåget, vilket inte hade varit någon katastrof för mig eftersom mitt tåg kommer ner så tidigt. Men de sa att de skulle komma. Så de måste ha kastat på sig kläderna och ut i bilen, hämtade upp mig och så körde vi raceing ner till stationen. Skulle vi hinna, skulle vi hinna? När vi kom till stationen tittade vi mot perongen, om det stod folk där så skulle vi inte vara för sent ute.... Och där stod det folk! Hade inte tåget varit försenat som det nästan alltid är på morgonen så hade vi antagligen inte hunnit. Så ibland måste man faktiskt tacka för sena tåg!