Jag försöker hela tiden att se positivt på allt det här med flytten och jobbet.
Men ikväll känns det som att det på något sätt kom ifatt mig lite. Någon sorts uppvaknande som jag inte ville ha. Var i hela jäkla fridens namn kommer jag att kunna hitta tiden och orken att umgås med dem jag vill? Det kommer aldrig gå.