När man jobbar inom äldrevården så blir man förespråkare för aktiv dödshjälp, åtminstone har jag blivit det.
Många verkar anse att det bara är ett så långt liv som möjligt som räknas, ju längre desto bättre. Jag håller inte alls med, jag anser att det är livskvaliteten i livet som ska avgöra.
Ibland får jag känslan av att vi har en för bra sjukvård i Sverige där man räddar personer till livet som inte borde räddas. För är det ett liv att sitta med långt framskriden Parkinson, inte kunna röra dig och inte kunna säga ett ord som människor förstår? Kan man kalla det värdigt att stoppa i den personen bromsmediciner? Är det ett liv att vara med i en olycka där hälften av din hjärna förstörs, du kan varken prata, röra dig eller förstå, men du kan andas. Borde man rädda en sådan person?
Jag vill mycket hellre leva tills jag blir 80 år och leva ett friskt liv till dess, än att leva tills jag blir 98 och knappt vara kontaktbar i slutet. När du är 98 kanske till och med dina barn har dött av åldersom innan dig, och knappt en enda av dina vänner lever längre.
För mig lever inte en person bara för att denna andas, den lever när den själv känner att den vill fortsätta att leva och har bra förutsättningar för att göra det.
Därför tror jag på aktiv dödshjälp.
En av våra tanter på jobbet har nu blivit mycket sämre på bara ett par veckor. Hon är snurrig, rädd, har ångest, ont överallt och upprepar själv att hon inte längre vill leva. Idag orkade hon knappt prata och skrek som en stucken gris av smärta och ångest när vi la henne lite mer på sidan, detta trots att hon nu får gå på morfin.
I det här tillfället vill jag bara ge henne en spruta och se henne somna in lugnt och fridfullt. För det hon har nu är inte liv, det är en lång, utdragen och fruktansvärd död. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi inom en snar framtid, helst bara ett par dagar, kommer in på morgonen och så andas hon inte längre. I det fallet är inte döden någon otäckt, det är en befrielse.