Jag säger till mig själv att nu ska det bli ordning på bloggen, nu ska jag skriva sådär bra lite krönikaaktigt som jag vet att jag faktiskt kan. Sen kommer skolan emellan, jag får åka iväg och jag kan inte blogga på några dagar och motivationen tryter.
Jag säger till gullet att "nu ska jag vara hemma ett tag, nu ska jag inte åka någonstans" sen visar det sig att jag ändå ska iväg, antagligent till skolan och blir borta några dagar. Har inte varit hemma en hel vecka sen vecka 8...
Jag säger till mig själv att nu måste jag ta tag i mitt nyttiga liv, sen kommer skolan emellan och jag åker iväg och kan inte alls komma igäng med saker som jag tänkt mig.
Det här pendlandet är egentligen inte så jobbigt i sig, jag har inget emot att sitta på tåget.
Men pendlandet skäl min tid.
Alla veckor bara kapas och blir konstiga, jag tycker att jag ständigt är på resande fot.
Men nu ska det bli ändring på det.
På fredag ska jag till skolan igen, sen är det bara två lektioner kvar, varav minst en, kanske båda, kommer att missas om/när jag åker iväg till solen. Sen blir det iofs lite handledarträffar och praktikdagar också, men det värsta är över.
Jag säger till mig själv att det värsta är över och hoppas att det är så den här gången.
Även om jag kommer vara en slav under min c-uppsats så kan jag ändå göra det jag vill, träna, blogga, träffa mina vänner, äta middag med pojken och bara vara. Bara vara hemma. Det är det jag vill.
Med värkande axlar av släpande på tunga väskor, ett kylskåp som ekar tomt eftersom det aldrig är någon idé att fylla på det eftersom jag ska åka snart, en resväska som står standby och med tårar i ögonen av trötthet hoppas jag att det värsta är över nu.