Jag beundrar mina flickor,Josse och Mira.
De har alltid en massa saker för sig med sitt jobbande i Västkustens nation och i Nationskansliet, eller Nationskollegiet eller vad det nu kallas, det kvittar. Oavsett så brukar de gå på möten hitan å ditan å jobba en massa på Sivans å greja.
Just nu är det extra mycket eftersom de är några av de ansvariga för Allnations som drar igång nästa vecka.
För dej som inte vet vad det är så är det en "festival" som håller på från tisdag till söndag med en massa aktiviteter och konserter och sådant.
Så om de brukar göra mycket annars så jobbar extra mycket just nu.
Det är växelpengar hit, jobbartröjor dit, kassaapparater hitan å kontainrar, el, tält, bandbokningar, sångval, ölkranar och en massa stökande ditan.
Jag får bara en liten inblick i allt de gör efter de diskussioner som äger rum då jag är med, och jag kan säga att jag inte tror att folk fattar ens en gnutta hur mycket arbete de lägger ner.
Nästa vecka kommer man inte se en skymt av dem, möjligen mer än sittande instängda i ett bås med ansvar för sjukt mycket pengar, eller springade förbi med en Walkitalki i handen påväg för att styra upp något.
Visst är det tråkigt för mig eftersom man inte har så mycket tid att träffa de nuförtiden, men då jag är flexibel av mig i mitt skrivande nu så går det att ordna, jag överlever.
Jag måste bara säga att jag beundrar det arbete de lägger ner, nästan ett heltidsjobb kan man tycka ibland, till nästan ingen ersättning alls. Allt detta för att vi andra studenter ska få en trevlig festival. Jag får nästa dåligt samvete när jag tänker på hur lite jag gör, men jag har lovat att rycka in om det skulle krisa någonstans, alltid något.
Hur eller hur så beundrar jag dem, Josse å lilla ArbetsMira