Igår skulle vi gå till skogen.
På väg upp till skogen är det en liten asfalterad väg med asfalt som inte är speciellt slät utan ganska grovkornig. Där sprang min lilla vän fram, ända tills han snubblade på något, kanske sig själv, och stupade. Hade han stupat på händerna hade det varit lugnt för han hade vantar på sig, men det gjorde han självklart inte. Nej han stupade rakt på ansiktet. Med tanke på att han hyvlade av lite av huden på både näsa, kind och läpp så var han faktiskt himla tapper och han grät inte alls så länge som förväntat med tanke på att han slog sig rejält. När vi torkat blod, tårar och jord ur munnen såg inte allt för illa ut ändå, till en början. Sedan såg vi sakta hur han svullande upp mer och mer och när han vaknade efter vilan var han riven och röd på halva pannan, ena kinden, näsan, halva läppen och hakan. Han såg rent ut sagt misshandlad ut. Stackars vännen!
Till saken hör att han idag blev kallad på någon sorts hälsokontroll. Visserligen hade det lagt ner sig massor tills idag, där var "bara" rivsår och det röda svullna hade lagt ner sig. Men han ser ju fortfarande ganska mörbultad ut och jag kan inte låta bli att tänka på hur mamma ska förklara. "Jo han sprang och trillade på dagis".
Typisk bortförklaring för misshandlade barn.... ajaj, det skär till och med i mina öron, vad ska det då göra i läkarens?