I förra veckan var jag väldigt sjuk.
Jag vet inte vad det var för sjukdom men den måste ha varit allvarlig för det jag fick ligga med en febertermometer i munnen nästan konstant och jag fick en hel hög med sprutor. Dessutom medförde den att jag var tvungen att ha plåster på både armar, mage, ben och fotsula och handled och tår var tvugna att vara bandagerade.
Det var i alla fall inte vattkoppor,för prickar tittade vi efter och hittade inga.
Men alla de där sprutorna måste ha gjort nytta, för det tog inte lång tid innan jag blev frisk.
I över en halvtimma lekte min lilla vän och jag doktor. Det var bara han och jag och det var så himla mysigt, det är verkligen kvalitet på jobbet.
Men igår brakade helvetet lös och nu vet vi inte när eller ens om han någonsin kommer tillbaka till oss. Det enda vi kan göra är att sätta vår tro till mammas goda vilja och sunda förnuft (som hon tyvärr har lite ont om).
Det är då man börjar inse hur förbaskat mycket jag tycker om den här ungen. All tid, energi och allt engagemang man har lagt ner på att göra det så bra som möjligt för honom. Kommer han inte tillbaka blir jag verkligen ledsen, av rent egoistiska skäl, han är en underbar unge. Men för hans del så ber jag nu (och hoppas att det finns en gud där uppe) för att oavsett var han hamnar så låt det käre gode gud bli en plats där förutsättningarna är sådana att han har chans att fortsätta utvecklas till den goa unge han är, utan strul. Ge honom den uppväxt han förtjänar. Som alla barn förtjänar.