Igår ringde både Mira och Josse, med bara en liten stunds mellanrum. Typiskt dem att göra något sådant, att ringa samma kväll utan att veta om varandra.
Ibland kan jag liksom glömma bort hur mycket jag saknar mina underbara.
Livet bara rullar på, man går till jobbet, kommer hem, äter mat, pysslar med något och går och lägger sig, när man vaknar är det dag för jobbet igen, och så fortsätter det. Man tar sig inte tid. Sorgligt nog har man vant sig vid att vara utan dem, att inte träffas flera gånger i veckan som vi gjorde innan. Fast å andra sidan är det väl bra att man vant sig lite, annars skulle man ju bli knäpp.
Helger som den för ett tag sedan när jag var nere och festade i Växjö igen så blir man dock påmind. Man blir påmind om det man hade då och nu lever så långt ifrån. Jag kan sakna det ofantligt, samtidigt som man vet att det bara är en period i ens liv och bara ska vara det också. Men jag saknar verkligen de där små stunderna vi hade, när vi gick på morgonpromenader, bakade muffins, pysslade med något eller bara såg på tv ihop. Helt spontant och otvunget. Jag har faktiskt fortfarande svårt att gå förbi mitt gamla hus, vi gjorde så mycket kul där! Den spontaniteten blir det inte mycket av nuförtiden, korta inplanerade stunder är vad som kan skakas ihop.
Trots det kan jag inte förbli bitter någon längre stund. Inte alla är välsignade med så underbara vänner.
Mitt samtal med Josse igår var precis vad jag behövde, utan att jag ens visste om det själv. Vi har blivit bättre på att höras igen och de betyder fortfarande enormt mycket även om vi inte ses ofta längre.
Det här är ett inlägg som tillägnas mina underbara, jag känner mig så lyckligt lottad som har er!