Efter ungefär 20 sekunder in på joggingrundan kände jag att näe, det här kommer aldrig gå. Jag kan lika gärna ta en promenad istället. Jag hade ingen energi ens i början och mina fötter gjorde ont, antagligen från att jag hade pumps på mig i lördags. Men då sa jag till mig själv:
-Va fan Stina, du är ingen quitter. Kom igen nu, minst 10 minuter måste du klara, det är minimum när man ska jogga.
Så jag stretade på, tiden gick långsamt och jag sprang i snigelfart. Men snart hade det gått 10 minuter, och jag var inne på en kvart, å så fortsatte det. Det slutade med att jag faktiskt släpade mig runt i 20 minuter. Det gick inte fort och var inte hurtigt, men fy fasen va stolt jag var över mig själv. Ibland är det minst lika viktigt som motionen, om inte viktigare, att visa sig själv att man inte är någon quitter.