-Hur är det? frågar folk.
-Jodå, svarar jag, det är ju snart lov!
Jag vet att jag har tjatat, det är snart lov.
Men det är det enda jag har för ögonen nu.
Lovet.
Det har varit en kämpig höst.
I början låg jullovet långt borta, mest i periferin. Men långsamt har det närmat sig, i samma takt som jobbet har tagit en större och större del av min tillvaro.
Jobba, fota lite, flänga runt på helgerna och försöka få tiden att gå ihop.
Jullovet har kommit närmare och närmare och ju närmare det har kommit, desto mer säker har jag varit på att jag ska ta ett långt sådant.
Och nu är det här.
Lovet.
16 lediga dagar i sträck.
Bara ha det skönt, göra inget, göra sånt jag vill göra.
"Ladda batterierna" låter klyschigt, men det är precis vad man gör. Laddar om för att orka köra igång igen i januari.
Om någon kom och sa till mig imorgon att jag skulle bli tvungen att jobba kommande veckorna, att jag inte skulle få något lov, då skulle jag få härdsmälta. Sätta mig ner och bara gråta.
För det här är vad man jobbat mot.
Det som har legat som skatten vid regnbågens slut.
Lovet.