De ringer i vår telefon på jobbet många gånger om dagen.
Föräldrar som ska sjukanmäla sina barn, kollegornas barn som vill något, eller någon tant från något som ska fixas. Ibland undviker man verkligen att vara den som svarar eftersom det kan, om man har otur, innebära en massa extraarbete. Att det liksom kan bli jag, som mottagare av ett samtal, som helt plötsligt var den som fick ta tag i något eftersom det var jag som fick förstahandsinfon. Man suckar både en och två gånger när det ringer, men någon måste ju svara.
Idag svarade jag som vanligt när telefonen ringde en av alla gånger:
Förskolan --- , det är Stina.
(en del svarar med avdelningens namn också, men hur långt blir inte det?)
I andra änden var det en kvinna som då svarade: Hej Stina! Jag heter ---, och ringer från musikgruppen ---, har du möjligen ---där?
Sådana samtal får vi flera gånger om dagen, så det var inget konstigt med det.
Det konstiga var hennes sätt att prata på.
Hon hade ett såntdär tonfall och sätt att prata på att man trodde att man kände henne. När hon sa "Hej Stina" lät det som att vi hade känt varandra i flera år, minst! Hon verkade vara en såndär person som har en sådan sjuk social kompetens att man efter 5 minuter i telefon hade kunnat lägga ut hela sin livshistoria för henne. Jag blev nästan överrumplad av bara den där enstaka meningen.
Hon hade blivit en suverän telefonförsäljare, det är ett som är säkert!