Min kära pojkvän har många fina sidor, men alla har vi ju våra mindre vackra också, en av hans är hans hypokondri.
Oftast tänker jag inte så mycket på den, jag har blivit så van. Jag är van vid att han efter varje fotbollsträning har slagit sig någonstans, att han utvecklar mystiska åkommor som dinosaurieägg på ryggen efter gocartåkning, och att han har en rygg och höfter som en 78-årig tant.
Men jag har på sistone upptäckt att det är i samband med resor som hypokondrin blommar ut till fullo. Jag kommer aldrig att glömma när han fått någon allergisk reaktion (och absolut inte skulle kunna somna) när vi var på Cypern.
Han hade solhetta och somnade efter en kvart.
Eller när han kom på att han just klunkat ett glas vatten direkt från vattenkranen på Cypern (man ska inte dricka det vattnet) och nu var övertygad om att han skulle bli dödssjuk. Dock så fick han sig nog en funderare kring det när jag kom på att han faktiskt kokat kaffe på exakt samma vatten i en hel vecka utan att bli sjuk.
Du som läst här på senaste tiden vet att nästa resmål för oss nu är Egypten om en månad. Det ger honom en chans att ge sin hypokondri rejält med vatten på sin kvarn. Vaccineringstanten hade sagt att risken för att åka på kolera där nere är ungefär lika stor som att få en tegelsten i huvudet, så Ducoral var nog inte nödvändigt. Trots det funderar han starkt på att ta det, annars kanske han får kolera ändå, varför chansa?
Han har läst på och är snart ett vandrande uppslagsverk om sjukdomar man kan åka på i Egypten. Jag väntar bara på att han ska lära sig de arabiska (inte egyptiska) orden för dem också så han kan förklara för läkarna vad han lider av. Jag är mer av åsikten att visst ska man vara försiktig och inte vara dum, men mer än så kan man inte göra. Åker man på något så gör man. Men skulle jag åka på något så  har jag ju tur som har ett vandrande läkarlexikon till pojkvän...