Man ropade ut i högtalarna: Alvesta nästa. Vi passagerare som skulle av där klädde på oss, baxade fram väskorna och ställde oss och väntade på att tåget skulle komma fram till stationen. Jag hann lagom tänka tanken att det var skönt att vi inte skulle bli försenade, så tog det stopp. Ett ställverk har brakat ihop i Alvesta och ingen vet hur lång tid det kommer att ta.
Där blev vi sittande i två timmars tid, medan jag nästan kunde se Alvesta genom fönstret. Efter tusen om och men kommer vi äntligen fram till Alvesta, nu gäller det bara att ta sig till Växjö. Lyckligtvis står det ett tåg där och bara väntar som ska gå mot Kalmar, perfekt, folk kastar sig på.
Sedan händer ingenting.
Tills man ropar ut igen, växlarna norr om Alvesta är ur funktion och inget vet hur lång tid det kommer att ta. Vid det laget var jag så trött på skiten att jag bara ringde till Henke att han kunde avboka det jävla restaurangbordet för jag kommer aldrig att hinna i tid.
Då kliver han fram, ängeln.
En man som suttit på samma två stoppade tåg som jag kliver fram och frågar om jag ska till Växjö. Jo det ska jag ju, jo för det ska han också och han har ringt sin son som ska komma och hämta honom och jag får gärna åka med om jag ville. I mina ögon bara glänste glorian över hans huvud, ja tack!!!
Sedan visade det sig att jag inte behövde åka med honom för det kom lagom en buss då vi skulle gå ut till sonen. Men bara det att han erbjöd sig.
Jag har återfunnit tron på mänskligheten.