Helgen har varit som en rosa liten bubbla.
En rosa bubbla fylld med goda middagar, läckra bakelser, cupcakes, tårta och semla. Diskussioner, mys i soffan, skratt, promenader och passionerade stunder. Närhet och någon att vakna upp bredvid. Fikor med några av mina sötaste och fina hemgjorda alster och presenter.
När jag klev av tåget i ett blött Linköping så sprack dock bubblan, som en såpbubbla.
Plopp.
Komma hem till en tom, mörk och tyst lägenhet utan någon att krama får ögonen att tåras.
Men på golvet väntar 4 födelsedagskort, på bordet värmer nu den gula lilla blomman upp min vardag. Jag tänder ljus, sätter på klassisk musik och äter Skagenröra direkt ur burken. Trots det fortsätter tårarna att rinna. Dels för att jag hatar att sakna, men också av tacksamhet för det jag har att sakna.
Jag är så tacksam för de här helgerna i rosa bubblor, för även om det gör ont när de brister så ligger ett ljust rosa skimmer kvar över den stundande helvetesveckan.