Det strular i min lilla väns liv.
Det får mitt hjärta att blöda och gråta på samma gång. Det får mig att vilja ta hem honom och adoptera honom. Det får mig att vilja lova att allt kommer att bli bra nu, inget mera strul. Det borde inte få finnas såna situationer när man är barn. Det får mig att grubbla, och bortser från talesättet att "man ska inte ta med sig jobbet hem". Det får mig att tro att den som inte tar med sig detta hem är inte mänsklig.
Det får mig att inse, igen, hur oerhört lycklig jag är över den uppväxt jag har haft.