Så var man då inne på sista semesterveckan.
Jag börjar drabbas av lite ångest.
Var tog den soliga sommaren vägen? Jag har varit ute och badat endast en enda dag denna sommaren. Var försvann alla sköna semesterdagar? Om exakt en vecka så börjar en av de absolut slitigaste månaderna på hela året, inskolningsperioden. Förra året vid den här tiden gick jag och var smånervös över att börja på ett nytt jobb. Men att vara ny innebär också att ingen förväntar sig att du ska ta så mycket ansvar. I år känner jag verkligen att ansvaret vilar ganska tungt på mig för att få avdelningen att gå runt ordentligt. Jobbar du inte på förskola är det svårt att förklara vad som är så jobbigt med inskolningen, men jag ska försöka.
Nya barn som inte är vana vid förskola, hispiga föräldrar som inte heller är det, ungar som skriker, papper som ska skrivas på, tider som ska ordnas, tolkar som ska bokas (ja, vi måste ha tolkar med under en del av våra inskolningar, det gör inte saken enklare!!!), grejer som ska förklaras hundra åttio gånger, möten som ska bokas, samtal som ska genomföras, planeringar inför hösten ska göras... Dessutom ska vi åter igen börja jobba ihop ett nytt arbetslag och jag är inte säker på hur bra det kommer att funka. Jag trivs på mitt jobb men just nu gör tanken på att gå till jobbet om en vecka mig nästan tjutfärdig. Jag försöker att inte tänka på det ännu, att njuta av den lilla semester jag har kvar, men det är svårt.
Tack gode gud för mina 15 sparade semesterdagar, de lär behövas några av dem när augusti är slut.