Det finns flera stycken mer eller mindre käcka ordspråk om att vänta. Några av exemplen är "Att gå i väntans tider" eller klassikern "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". På något sätt vill de här ordspråken få oss att tycka att det inte är så farligt, kanske rent av lite trevligt att vänta. Sanningen är ju dock att vänta är så jävulskt tråkigt, det är ju inte många tillfällen som man tycker att det är kul att vänta? När vi skulle flyga hem från Egypten fick vi dock träna oss rejält i väntandets konst.
Planet skulle gå kl 14.55 och transferbussen redan kl 11.55, vilket vi tyckte var väldigt tidigt, vad skulle vi göra så länge på flygplatsen? Det stod klart och tydligt i den praktiska pärmen på hotellet att avgångstiden för bussen var preliminär och att man skulle vara där i god tid. Detta var det ju självklart några tanter som inte hade läst, och därför fick vi sitta i bussen och vänta snällt på dessa. När vi sedan anlände till flygplatsen en kvart senare förstod vi varför vi skulle vara ute i så god tid. Framför oss ringlade världens kö, man såg knappt inte slutet på den och den var flera meter bred. Det var bara att ställa sig i den och efter först 40 minuter kom vi innanför dörrarna till flygplatsen. Kön fortsatte sedan i 40 minuter till innan vi kunde gå igenom en av dessa 2(!) säkerhetskontroller som alla som skulle in på flygplatsen skulle passera. (hur i hela friden tänkte de?) Efter det traskade vi vidare till incheckningen och kors i taket så hade vi tur där eftersom vi inte alls behövde köa där utan det gick väldigt smidigt, nu skulle vi äntligen kunna gå och äta, trodde vi. Då var det nämligen dags för nästa kö där man måste fyllla i en blankett och visa upp tillsammans med passet för att få en stämpel för att komma igenom ännu en kontroll. Då vi äntligen tagit oss igenom den kunde vi äntligen få äta en bit svindyr men ack så välbehövlig pizzabit.
Sedan var det redan dags att bege sig till gaten, så vi gick dit och väntade en stund igen. När det sedan äntligen var dags att ställa sig i kön till gaten så bytte de plötsligt gate och nu stod det på tavlan att  flyg DK3327 till Copenhagen var i tid, men vi hade ingen gate. Med andra ord fick vi vänta igen. När klockan var 15, dvs. fem minuter efter att planet skulle ha lyft fick vi äntligen en gate och alla ställde sig i den lååånga kön. Då fick vi vänta ytterligare en stund eftersom ingen kom och släppte ut oss till bussen, och i bussen fick vi veta att vi skulle få vänta 10 minuter innan vi fick åka ut till planet, och väl ute vid planet fick vi veta att vi kanske inte skulle få gå på med en gång. Vid det laget var jag så trött på att vänta att jag höll på att spy. Men inte var det över för det. Eftersom vi var på en av de första bussarna ut till planet fick vi ju vänta en bra stund på att alla skulle komma på planet. När det äntligen var avklarat ropades det ut att de inte fått något fax/data som de behövde och därför skulle vi få vänta i en halvtimma! När halvtimman äntligen gått (vid det laget var jag sjukt rastlös) och vi taxade ut till landningsbanan så var vi tredje plan i kön till att lyfta och vi fick självklart vänta en kvart. Då planet äntligen kom upp i luften var vi 2 timmar och 10 minuter sena och vi insåg att vi inte skulle hinna med något tåg till Växjö den kvällen, men det är en annan historia. Sedan var det ju bara 4.45 timmars flygtur hem till Sverige. Med andra ord gick heeela dagen åt till att vänta, men vad ska man göra? Några saker var jag dock väldigt glad över när jag stod i dessa köer: Ett: Jag mådde inte dåligt på något sätt, då hade det verkligen varit en plåga. Två: Jag hade inga barn med mig.
Den som väntar på något gott...