Aldrig hade jag trott att det kunde rymmas så mycket sand på en människokropp.
I hårbotten, i öron, bakom öron, i näsborrar, på näsvingar, faskletat i pannan, liggande i bh:n och liksom svävande i de små små håren man har på kroppen. Överallt hade vi sand på kroppen efter den mindre sandstorm vi upplevde när vi tagit en resa för att se pyramiderna. Medan vi gick runt där och försökte skydda ögonen mot att bli helt sandpapprade kunde jag bara inte låta bli att tänka på Robert Brobergs låt öken. "Sand, sand, sand, sand, grus och stoft vilket jävla land, det är öken".  Texten på den sången kändes enormt aktuell just då och beskriver faktiskt det hela ganska bra.
Inte många gånger tidigare har en dusch känts så skön som när man kom hem den dagen. (tack gud för våtservetter också!)
Pyramiderna då?
Pyramiderna är ett av världens sju underverk.
(Undrar du liksom jag gjorde vilka de andra sex underverken är, klicka här)
Ni vet när man verkligen sett fram sjukt mycket mot en fest och så när den väl kommer så faller det lite platt, var det inte roligare än det här? Lite av den känslan fick jag när man stod där vid de gigantiska stenhögarna, jaha, då har man sett det här.
En av anledningarna till att jag blev besviken var att jag tycker de överturistat stället lite. Istället för att få turisterna att röra lite mer på sina feta arslen och gå lite längre så kunde bussarna parkera och släppa av sina laster av folk typ 2o meter från Cheopspyramiden (det var längre men det kändes som 20 meter). Det förstörde lite av den genuina känslan.
Nu ska jag dock inte vara helt dissig för visst blir man hänförd. Hur i hela fridens namn lyckades de bygga detta massiva byggnadsverk på en tid när som en reskamrat sa "vi hade bronsålder i Sverige och vad lämnade vi efter oss, lite runskrifter".