Cider, tatueringar och egenhet.
När jag pratade en snabbis med Henke i eftermiddags (han hinner inte prata ikväll eftersom han först har fotbollsträning och sedan är det ju den enormt jätteviktiga championsleaguefinalen) så sa jag ikväll har jag inte en massa åtaganden och känner mig avslappnad, jag ska nog till och med ta mig en cider. Svaret jag fick då minns jag inte ordagrant men det gick ut på att det trodde han inte jag skulle göra, chansen skulle vara större att jag tog ett glas saft.
Då blir jag förnärmad.
Inte direkt för att han tror att jag skulle dricka saft, jag gillar saft och står glatt för att jag hundra gånger hellre dricker det än kaffe.
Jag blir förnärmad av att han tror att han känner mig så väl att han vet allt om mig, att jag aldrig skulle ta en cider en vanlig onsdagskväll. Då får jag sådan klåda i kroppen efter att motbevisa honom och göra något han verkligen inte förväntar sig.
Aldrig kommer jag att glömma min expojkväns min när jag kom hem och visade upp min tatuering som jag gjort utan att berätta något för honom innan. Han var totalt chockad och var en stund helt övertygad om att den var fejk. Sedan började han re om att han skulle ringa mina föräldrar och berätta det (de visste inget heller). Då blev jag sur och sa åt honom att han kunde hålla tyst om han inte kunde komma på något positivt om det hela.
Han sa givetvis allt det där för att han var chockad, aldrig trodde han väl att jag skulle gå och tatuera mig! (det trodde nog inte jag heller egentligen och hade nog aldrig gjort det om inte Ullis dragit med mig)
Jag gillar inte det faktum tror att de vet allt om mig, inte ens min pojkvän som jag varit tillsamans med i två år och som faktiskt borde veta en hel del. Lite egen är jag, och vill så förbli.
Så nu ska jag ta mig en cider bara för att visa att jag visst kan ta en cider en onsdagskväll utan fest. Min tatuering har jag förövrig aldrig ångrat och jag får faktiskt fortfarande komplimanger för den (och ingen annan i hela världen har en likadan, där lyser min egenhet igenom igen).
Det är onsdagskväll, jag sitter med en cider i handen (strax), njuter av att inte mycket måste göras, att imorrn är det sista arbetsdagen denna veckan för mig, och på lördag är det fest!
Då blir jag förnärmad.
Inte direkt för att han tror att jag skulle dricka saft, jag gillar saft och står glatt för att jag hundra gånger hellre dricker det än kaffe.
Jag blir förnärmad av att han tror att han känner mig så väl att han vet allt om mig, att jag aldrig skulle ta en cider en vanlig onsdagskväll. Då får jag sådan klåda i kroppen efter att motbevisa honom och göra något han verkligen inte förväntar sig.
Aldrig kommer jag att glömma min expojkväns min när jag kom hem och visade upp min tatuering som jag gjort utan att berätta något för honom innan. Han var totalt chockad och var en stund helt övertygad om att den var fejk. Sedan började han re om att han skulle ringa mina föräldrar och berätta det (de visste inget heller). Då blev jag sur och sa åt honom att han kunde hålla tyst om han inte kunde komma på något positivt om det hela.
Han sa givetvis allt det där för att han var chockad, aldrig trodde han väl att jag skulle gå och tatuera mig! (det trodde nog inte jag heller egentligen och hade nog aldrig gjort det om inte Ullis dragit med mig)
Jag gillar inte det faktum tror att de vet allt om mig, inte ens min pojkvän som jag varit tillsamans med i två år och som faktiskt borde veta en hel del. Lite egen är jag, och vill så förbli.
Så nu ska jag ta mig en cider bara för att visa att jag visst kan ta en cider en onsdagskväll utan fest. Min tatuering har jag förövrig aldrig ångrat och jag får faktiskt fortfarande komplimanger för den (och ingen annan i hela världen har en likadan, där lyser min egenhet igenom igen).
Det är onsdagskväll, jag sitter med en cider i handen (strax), njuter av att inte mycket måste göras, att imorrn är det sista arbetsdagen denna veckan för mig, och på lördag är det fest!
Kommentarer
Trackback