Trött som fasiken och förbaskat trött på ungarna klädde jag på mig ytterkläderna idag. Regnet öste ner ute och jag skulle cykla hem. Samtidigt tackade jag gud för att det var min tidiga dag och att jag kunde lämna det som var kvar till kollegorna.
Precis när jag ska gå tittar min lilla vän upp från pusslet han håller på med. Han hoppar ner från stolen, vinkar glatt och gör sitt lilla läte som är ytterst svårtytt men som man ändå vet att det betyder "hej då". Sen tar han sats, springer fram, kastar sig upp i mitt knä och ger mig världens kram. En riktig innerlig sådan med riktig värme i så man känner att man betyder något för ungen. 
Visste han att det var den allra bästa avslutning jag kunde få på den dagen på jobbet? Kände han på sig att just idag, när det varit extra jobbigt så behöver Stina en hejdåkram? Eller gjorde han det bara av ren spontanitet? Oavsett så gjorde den älskade ungen min dag.