Igår var jag på nätverksträff. Där var mycket folk i ett litet rum för en viktig sak.
Så viktig att det handlar om ungars liv.
När jag går därifrån känner jag mig tom, psykiskt utmattad och nästan gråtfärdig. Inte för att det kom fram något jätteviktigt på mötet, vi kommer faktiskt inte fram till nästan något alls, mer än några insikter.
Nej jag vill gråta för jag vill inte att sådana här möten ska få finnas.
De skulle inte få finnas av en enkel anledning.
De skulle inte få behövas!
Men tyvärr så behövs de, och jag ber bara för att det ska leda fram till något bra...