Förra gången jag kom tillbaka till Linköping efter att ha spenderat helgen i Växjö så hände en liten milstolpe. När jag klev av tåget for nämligen tanken genom huvudet: Skönt att komma hem.
Hem.
Det var då jag insåg att jag ändrat tankesätt. Förut åkte jag hem till Växjö över helgerna och tillbaka till Linköping på söndagen. Nu åker jag till Växjö på fredagen och hem till Linköping på söndagen.
Linköping är mitt hem nu.
Jag gillar staden och har liksom accepterat att det är här jag bor nu. Och trots att jag fortfarande kan längta tillbaka som en tok ibland så är det en livsstil jag längtar efter. Jag längtar efter mina söta och allt vi brukade göra, inte till staden.
Nu har jag vant mig vid det här sättet att leva och till min förvåning inser jag att jag inte vill tillbaka. Jag vet att det aldrig kommer att bli likadant igen och är tillfreds med tanken. Fick jag erbjudandet att flytta tillbaka nu skulle jag inte ta det. Det är stor skillnad mot för några månader sedan, då hade jag lätt flyttat tillbaka igen.
Växjö känns alltmer avlägset, trots att jag är där med jämna mellanrum. Tack för två av de mest betydelsefulla åren i mitt liv, men nu har jag ett nytt hem.