Jag brukar nog ses som en ganska "vän" människa. Snäll, omtänksam och social (även om jag ibland kan stirra mig blind på att mitt sätt att göra saker på är det självklart bästa).
Men ibland så är jag inte så snäll.
I min brors umgängeskrets ingår en tjej som jag inte är speciellt förtjust i, och hon är inte så förtjust i mig heller. Det är inte så att vi är osams eller så, men vi går inte riktigt ihop och med tanke på hur ofta vi faktiskt träffas så har vi inte alls någon kontakt med varandra.
På något perverst sätt så roar det mig att irritera henne.
Hon är förtjust i en kille som ibland är med i det här kompisgänget. Han och jag har kommit att bli bra vänner och har alltid kul varje gång vi ses. Han klagar på att hon alltid är så på, men är alldeles för snäll för att göra något åt det. Det är där jag finner lite av mitt nöje. Å ena sidan gläder det mig att se honom lite förtvivlat be om hjälp att ta sig därifrån, han är verkligen alldeles för snäll. Å andra sidan gläder det mig ännu mer att vara den som drar med honom ifrån henne för en drink eller liknande, som om det bara råkade bli när hon stod bredvid. Bara för att jag vet hur mycket det irriterar henne. När hon sedan på natten skickar ett sms till killen och beklagar sig över att jag ALLTID (hon skrev det med stora bokstäver) ska komma emellan, och han visar det för mig så blir jag så jädra nöjd. Jag citerar Cecilia Vennersten:
"Jag känner hornen i min panna, som sakta börjar växa ut.... "
Skadeglädjen är kanske inte den enda sanna glädjen, men den är jäkligt glädjande...
Jag är inte snäll.