Lilla J satt vid mellanmålet idag och glömde bort att han hade ätit upp sin macka. Så han började leta och fråga efter den. Då drog kollegan till med att det var jag som hade ätit upp den, och jag hängde på och sa att visst var det jag. Han är en såndär tuff och verbal unge som man kan driva med. Det syndes på honom att han inte gick på den fullt ut, men han visste nog inte riktigt vad han skulle tro.
Eftersom hans macka då var borta så fick han ett knäckebröd istället, och när jag sträcker fram handen för att ta hans knäcke och ge honom mjukost på den så drar han den åt sig, tittar på mig och ropar:
-Ät inte min macka!