Klev av bussen i Linköping med två känslor idag, vemod och lugn.
Jag blir vemodig när jag tänker på hur mycket oftare jag skulle vilja träffa Henke, Josse och Mira. Hur mycket bättre jag skulle må om de var ett mer regelbundet inslag i min tillvaro.
Jag vill nästan gråta.
Men samtidigt känner jag ett sådant lugn.
För vad har jag för rätt att klaga på att jag träffar mina vänner för sällan, när det finns de som inte ens har några? Inte kan jag vara ledsen över det faktum att jag har personer i min tillvaro som jag verkligen bryr mig om, och som jag hoppas bryr sig om mig.
Jag ska vara tacksam.
Lugnet brer ut sig i mig, ett lugn som jag bara kan uppnå när jag bara fått vara, utan stress och med personer som tillför mig något, där jag inte behöver anstränga mig.
Så vemodet och lugnet får liksom samsas därinne. Och jag känner mig sårbar och starkare än någonsin på samma gång.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka.